Johannes Kellander var son
till en skräddare som bodde i Korsberga han emigrerade till Amerika. Hans brättelser
är mycket intressanta och har ett stort kulturhistoriskt värde. Korsbrega stationssammhälle
kallades "rusarpastan" efter det gamla torpet Rusarp.
Vi skall här publicera hans berättelse som sommar läsning med ett kapitel om dagen.
Som målare i Göteborg
1890
År 1890 följdes jag och Oscar Berggren åt till Göteborg och fingo där arbete hos
Målarefirman Nya Bolaget. Jag var sänd att tapetsera och måla några rum i Hotel
"Stadt Hamburg"s fjärde våning. Jag hoppas, att de har bättre bekvämligheter
där nu än de hade då, för toalett fanns bara på gården. Jag hade varit nere i det
ärendet och skulle gå upp igen, då jag fick höra ett fasligt oväsen i porten. En
skärslipare drog in och hade en massa gatungar efter sig och där användes ett
Munkbrospråk, som var okresteligt. När jag gick förbi honom hälsade han:
"Go mårn, herrn!"
"Go mårn" sa jag.
"Dä va fan! Ä herrn utå så fint folk, så han inte lärt sig å hälsa?", sa
gubben.
"Hälsa jag inte? Måste jag göra det två gånger?"
"Jaså! Jag hörde inte - ursäkta, ursäkta!"
När jag kom upp hade lärpojken varit där med ett ämbar nykokt, varmt och tjockt
klister. När jag såg ut genom fönstret, fick jag se att han satt upp sitt maskineri
rätt under det, och jag tog en bit av klisterskinnet och släppte ned, och det slog i
slipstenen.
"Vad kastar ni, erat ormayngel!" skrek han åt pojkarna, som stod i porten. Jag
tyckte att han var bra uppkäftig och förtjänte näpst, så jag tog hela grötskinnet,
siktade väl, släppte det och såg det landa rätt i hans nacke. Kvickt vände han sig
och fick se mig, innan jag hann att dra mig tillbaka.
"Jaså!" skrek han, "nu ser jag, var det kommer ifrån. "Vet hut era
förbaskade klisterprinsar å klen erat klister på väggar å tapeter å inte på en
fattig skärslipare! Vad har du lärt som inte lärt dig veta hut?" skrek han, och
som han skällde mig ut var omänskligt, tills folk kom ut och tystade honom.
Sedan kom jag att arbeta i doktor Carlanders fina hem. De hade två våningar i ett stort
hus på Södra Hamngatan. De hade två vackra tjänsteflickor så det är kanske lätt att
förstå, att man strax tänkte på kurtis. Jag föreslog att lägga bort titlarna, men
den långa näbbgäddan sa att det är bra som det är. Jag tänkte på hämnd för
snäsan.
Nu hade jag och Oscar en vän, som bodde i samma hus som oss. Han arbetade för en
apotekare och sade att han var kemist, men vi kallade honom för
"pillertrillaren". Han hade gett oss ett vitt pulver, som när vi lade litet av
det i vatten, så fräste och bornerade det fasligt, och vattnet smakade bättre, tyckte
vi.
Jag målade i "jungfruburen", som fru Carlander kallade pigkammaren, och såg
under sängen ett "nattkärl", som jag tror det heter på fint språk, men inte
på mitt. På eftermiddagen innan jag gick, släppte jag en handfull av pulvret däri.
Nästa morgon, när jag kom och ringde, öppnade den långa för mig. Hon slog mig för
örat med en smäll, som jag varken fått eller hört maken till i all min va????ing. Det
gjorde mera ont i det andra örat, än det hon slog. Döv, som jag blev, och ilsken, är
jag viss om, att om hon varit en man, hade ett mord blivit begånget där. Jag frågade
ej, vad hon slog för, ty jag visste.
Senare på dagen kom fru Carlander och frågade skrattande:
"Målare! Vad sorts spratt spelade ni jungfrurna, innan ni gick i går afton?"
Jag blev ju röd som blod, vilket gick lätt den tiden, och spelade oskyldig och hon
förklarade:
"Mitt i natten väcktes vi av ett ångestskrik ifrån jungfruburen, och doktorn, min
man, som sprang ned, kom skrattande och sade, att ni måste ha gjort något innan ni
gick".
Jag nekade men såg nog skyldig ut. Öronen värkte och jag ruvade på hämnd.
Frun hade ett språkrör från övre våningen och när hon blåste i det däruppe,
visslade det därnere och jäntorna lade örat till: "Ja, frun . . . ja, frun",
osv. Snart hade jag min hämndplan färdig. Vi använde den tiden torra färger, som vi
malde och blandade på jobbet. Jag smugglade ungefär en matsked full av kimrök in i
talröret och stod i nästa rum, när det visslade. Jag såg emot ljuset, hur de svarta
flingorna virvlade.
Den långa grebban svarade:
"Ja, frun". Munnen först och sedan örat emot luren. När hon sedan vände på
sig, var hon svart som en morian, och den andra jäntan, köksan, höll på att få
dåndimpen.
"Vad gapar du på, eller vad är det med dej?" - "Herre jösses! Se dej i
spegeln!". Hon gjorde så och blev själv skrämd först, och sedan sa hon:
"Det är den förbannade bondmålarn, som varit framme igen".
Däppen
Om Däppen kunde skrivas en lång historia. Det sista jag såg av honom var när jag
kom i lära i Skövde. Då hade han tagit kontakt och blivit knekt med namnet
"Fingal". Historier hörde jag ju om honom från Axvall, heden, och han fortfor
"true for form" som vi säger här. Jag tror att han var nära sju fot lång.
Hans mor gick under namnen Halta Lena och Däppa. Hon hade aldrig varit gift men hade tre
barn, Däppa Per yngst. Hon sades ha varit mycket sedeslös, men en snäll gumma var hon
emot oss ungar. De bebodde en koja eller jordkula kallad Sörgärdet nära Mölebo och
Gunnarstorp. Kojan var till hälften instucken i kullen, så där var alltid varmt och
rent, och fint höll hon där. Lena fick ju fattighjälp, men som det ej var mycke,
hjälpte hon sig litet med strumpstickning. En gång hade hon kollektat_ tolv skilling,
som vi då kallade 25 öre, och sände sin son Per till handelsboden att köpa 5 sillar.
De kostade då alltid 5 öre per styck.
Då han kom till handelsboden, som var Linders, satt några gubbar i lövsalen utanför
boden och drack öl, som såldes till avhämtning bara. Han frågade Linder vad de drack.
Öl, sa gubben ."Hur mycket kostar det?" - "25 öre flaskan".
Däppa Per hade aldrig smakat öl, så han glömde sillen, köpte en flaska öl, gick ut i
skogen och drack den, blev full och sov en stund. Sen gick han gråtande till sin mor och
sa att han svalt 25-öringen. Strängt taget så ljög han ju inte.
Så hade gumkräket sin vanartige son att "fy vara" sig på en plats i tre
dagar, och hon petade i det med en sticka, men fann naturligtvis aldrig myntet. Sådan var
den slyngeln.
Jag tänker alltid på honom som min onda ande. Sattyg fick han mig med på men aldrig att
stjäla. Inte äpplen en gång, som ansågs för sport att stjäla. Men tjuvfiska i
Dannemarka dike fick han mig att hjälpa till med. De hade grävt ett dike eller kanal
från Yan in på låg mark, och där fanns kräftor, de hette krävocker på vårt språk,
abborrar, mört och de härligaste gäddor. Vi använde en stor, djup stickekorg till
"bröjd", som jag stod i vattnet och höll, och Däppen plumsade med en lång
stör att skrämma fisk och kräftor i. Det var dåliga redskap, men fisket var mycket
lönande. Vi blevo aldrig upptäckta.
**
Att mina kusiner Axel och Werner äro döda är svårt för mig att förstå. Om Werner och mig kan jag berätta mycket, ty han var en annan "ljus gosse". Han var en glad själ, och otaliga voro de spratt och bragder vid utförde. Jag mötte min kusin Werner vid stationen och han lovade mig, att om jag följde med honom hem, skulle jag få pröva hans nya bössa och han skulle visa mig var "jättestova" var på berget. (Hökensås.) Jag följde med, ty Werner och jag hade alltid god sport. Efter faster Hedda (Werners mor) hade fägnat oss så att vi ej skulle bli svultna, gav vi oss iväg. Vi tittade in i Kullahagen på vägen. Werner visade mig "jättestova". Det var bara några stentrappor och föga tecken på någon boning. Jag var ofta med mina kusiner på jakt men sköt aldrig själv. De var väldiga jägare, isynnerhet Emil och farbror Karl. Orrar, tjäder och hare sålde de sedan på Munkebo. Werner visste så väl, var hararna sprang, att han en gång tog en levande i ett hål i en gärdesgård.
Mårta Sara
Det bodde i Värsås i min tidiga ungdom en gumma, som gick under namnet "Mårta
Sara" med hundratals historier om sig. Frågade man henne om hur gammal hon var,
svarade hon: "Dä vet ja ente, men ja ä födder år attanhundra o o".
Hon berättade vad hon läst i tidningen:
"Jaha! Nu ä födder en prinsapojker te i Stockholm, å hertinge te Västergötlan sa
väre, så vi stackare sa få försörja pojkakröpplingen. Först står dä, att när han
föddes, så skot di tjuguett skott ifrå Skeppsholmen, å när han döptes, skot di
tjuguett te. Å här ä ja, gamla skrälle, som har fått sexton onga, å ingen har
skotet, eller så möe som släppt en brakskit för nåen å dom."
*
Stolla Börjes granne Mårta Sara läste i en mycket gammal bibel: "Ho, där icke
vill arbeta, han skall heller icke äta".
"Jaha!" sa hon, "här kan en ju så tudlitt se, att dä Gud har förenat,
ska människan icke åtskilja. För om ente ho vell arbeta, så ska han ente äta
heller."
*
Mårta Sara läste bibeln, Apostlagärningarna: "De gingo ut och predikade för
kreter, araber och alla dem, som bor i Mesopotamien". Den vägen hon läste blev det:
"De gingo ut och predikade för kräfter och abborrar och alla dem, som nosa på
tampen".
Hon läste om den sista måltiden: "Tog brödet, tackade och gav sina lärjungar och
sade". Den vägen hon fick det var:
"Tog brödet, tackade och gav sina jävlungar och sade . . ."
*
En gång hade hon varit på besök hos bildhuggare Frölander, som bodde tvärs över
vägen från oss, och då talte hon om:
"Tänk-atta ja va inne hos Frölanders, å han hade gjort en Krestusbild, som va så
liker sej, så en kunne rektitt känna igen en. Tänk han hade bå magen, å naveln å dä
lella tecknet, så en kunne rektitt känna igen en".
*
"Stackars fatti kritter! En känner la mä säk sjolver", sa Mårta Sara, när kon ville löpa.
Stenbergs Alle
Det var en gubbe i Korsberga, som egentligen hette Adolf Stenberg, men gick under namnet "Stenbergs Alle" eller "Saak". Varje mening han uttalade följdes av ett "sa ak". En väldig jägare låtsades han vara. Vi frågade honom en gång, när han kom tomhänt från jakten, hurudan tur han haft. "Hade ente haren vart, så hade jag skot en sten, sa ak. Ja sulle lagt teen, så alla fira bena flugit ån, sa ak. Men ja råkte fan lelle i alla fall, så fjädern rök om honom, sa ak". När äldsta sonen skulle konfirmeras, så grät han och förmanade. "Bed Gud nu pojker. Bed Gud nu, annars djävel anamma däk, går det dej aldrig väl". Han hade varit i Stockholm ett tag, och det var hiskeliga historier han hade att berätta därifrån. Han for hem på kanalbåten Wisingsö, som mötte fruktansvärd storm på Vättern. "Alle" hade köpt däcksbiljett och trodde ej att han var tillåten gå ned, utan satt vid relingen och fick den ena störtsjön efter den andra över sig. Kaptenen, klädd i oljekläder, undrade vad det var för en gynnare och frågade honom: "Vad är du för en landsman?" "Ak ä ingen länsman, sa ak. Håller dä på på dä hära viset, så blir dä la te drecka duskål mä abborra, kan ja tro, snart, sa ak".
Stolla Börje
Jag vet ej, om jag tillförne skrivit något om Stolla Börje, so here goes, som vi
säga. Han bodde i Värsås och hans närmaste grannar var Mårta Sara och Vattla Jan.
Hjo - Stenstorps järnväg
blev byggd i min tidigaste barndom och hade väl existerat några år, när Börje
beslutade sig för att använda den och fara till Hjo för att köpa sig en bagge.
Dottern, som ansågs lite "sluvare", var ju med och visste, att man måste köpa
biljetter för resan. Stationsinspektor Ahlström var en mycket barsk och sträng herre,
som inte lät Börje pruta av priset för biljetterna.
Tåget kom och folk steg på liksom Stolla Börjes dotter, men själv tyckte han det såg
för fint ut för honom, så han sökte sig in i sista vagnen.
"Där behöver du inte gå in, gubbe", sa konduktören, "det är bara för
kreatur".
"Dä kvettar", sa Börje, "ja kommer lika fort fram som du ändå".
Han fick vara, men om en stund kom konduktören och ville ha biljetten.
"Köp dej du en, dä feck ja göra", sa Börje.
"Hit med biljetten, gubbe, annars åker du av!".
Börje blev rädd och gav upp. Och när de kom till Hjo var där en tidningspojke på
perrongen som skrek:
"Färska tidningar, färska tidningar" etc. Stolla Börje trodde det angick
honom också, så han rev av tidningspapper, som hans matsäck var insvept i, och slängde
åt pojken.
På marknaden köpte han sig en bagge. Börje var, som man säger, mycket om sig, för att
inte säga rent ut snål. Han ville ej betala för sin bagge, utan band honom fast med
hornen i bufferten på den sista vagnen.
"Du har unga ben, bässen min, och kan gärna springa", sa han.
Tåget stannade ej länge nog i Mofalla eller Styrshult för att han skulle hinna se till
sin bässe, men när han steg av i Korsberga och skulle lösa honom, fann han bara hornen
av baggen hängande i bufferten.
Några luffare
"Mulle" var en gubbe från Långeryd, som gick och tiggde. Nog skrevs det om
profeten Job och hans hemsökelser, men de var små emot Mulles, om man trodde honom. En
gång frågade vi honom:
"Nå, hur står det till där hemma nu, Mulle?"
"Å, dä ä dålitt som vanlitt. Nu har Lotta våran vart ute å fått e stor
steckeflis i mahuska på säk, så ho kan ente pinka en gång, å majen den ä så hård
på na, så en kan dräpa en loppa pån. - Å gårdsbons pojker har kommit hem från
Stockholm nu, kanveta, där han vart å sett va klocka va. Tänk, han har blett så finer
på et att han stavar fe--- mä ph. Å mor sin kalla han för sugga."
Det var två andra luffare där hemma, som nog förtjäna sina egna kapitel -
"Läsare Danjel" och "Hönsa Terup".
Daniel kom från längre upp i landet, dit han ofta skickades tillbaka med fångskjuts,
men han kom snart tillbaka. Han var nog kär i Korsberga, som ej var underligt. Han var
själv ej så dum att predika, men han fann ofta fel på andra. Han sade en gång om
aposteln Paulus:
"Nog va han en falia bra kar, men han glömde heller inte å tala om et."
Efter en provpredikan i kyrkan av en ny präst sa han:
"Den prästen duger inte. Han talar bara om jord å värld å inte om himmelrik å
salighet".
Vad han fick i stugorna talade han också om.
"Tänk, Anners i Hedsmossen, guvälsignan, han gav mej ett par stövlar å di va så
bra, så bra så. Snådelien (=Gud oss nådeligen) bevara. Dä fattas bara insulor å
utsulor, hälkappor å klacklappar. Di va så bra, så bra så."
Hönsa Terup hette egentligen Apelgren. Han var en filosofie kandidat, som blivit vriden
genom olycklig kärlek, sades det. Han bar hönsägg i armhålorna tills han kläckte dem,
och så lämnade han kycklingarna i stugorna och besökte dem regelbundet. Han höll ofta
till i Kvarngården i Korsberga.
Skackens pojk
Han förtjänar nog sitt eget kapitel, men jag vill bara beskriva honom i korthet.
Han bodde egentligen i Långerud - en plats som ej var vidare ansedd i Korsberga. Det är
en liten by på berget i skogen, halvvägs till Hjo. De som var värst kända där var
bröderna Ljungberg, stortjuven och hans yngre bror, som hade avtjänat straff i Mariestad
flera gånger. Skacken var såvitt jag vet ärlig, men han höll alltid till i Korsberga.
Ibland tiggde han och ansågs i allmänhet för litet "mindre vetande". Så
försvann han och var nästan bortglömd.
En vacker söndag när vi samlats vid kyrkan fingo vi se en ståtlig krigare marschera upp
för kyrkbacken. Hans ljusblå uniform väckte allmän beundran. De blanka stövlarna med
klirrande sporrar och solstrålarna studsande tillbaka från hans blanka pickelhuva.Lång
släpsabel hade hjälten.
I vapenhuset gjorde han ett dundrande ställningssteg, så att de gamla tiljorna darrade,
tog av sig hjälmen och marscherade rakt fram och satte sig i herrskapsbänkarna. Gubben
Frid, kyrkstöten, gick omkring med sina två medaljer dinglande på bröstet (han hade
vunnit dem i Danmark i kriget mot tyskarna 1864) och pastorn började predika. Allt var
andakt.
Prästens katt hade kommit in och vandrade så nöjd på fronten av bänkraderna,
purrande, och solen sken så varmt igenom kyrkfönstren. Kommen mitt för soldaten stack
denne sitt finger under kattens skaft och gjorde ett skarpt visslande "Tjyfft
kissan!" Prästen tystnade för en stund och andakten var störd.
Kappen, som var orgeltrampare, kände igen soldaten. Skacken! Vad Kappen visste, det
visste snart hela socknen, och vi pojkar voro ju också alltid på läktarn.
Efter gudstjänsten stodo två underofficerare på kyrkbacken och förklarade Skacken
under arrest. Om han hade permission, vet jag ej, men han hade ej rätt att bära sabel.
Jag såg honom ej senare, men vill minnas att mina bröder talte om, att han blev gift med
"Kappa Mali" - Kappens dotter Amalia.
En spökhistoria från Korsberga
En ung, nygift man efter en festlig afton låg och drömde. En ande tog honom vid
handen och förde honom till en av jutahålorna nära Galgbacken. Anden eller spöket var
mycket vänligt och bad honom ej vara rädd och sade:
"Unge man! Jag har sett både dig och din hustru växa upp och har beslutat att göra
er lyckliga, som ni förtjäna, och på samma gång kanske att Gud äntligen vill låta
min själ få ro.
Så här är min historia. För ett hundra år sedan mördade jag en rik man här. Hans
guld och juveler grävde jag ned under denna sten, som jag satte till märke. Själv blev
jag slagen ihjäl strax efter, men Gud har straffat mig så att min själ ej funnit ro
någonstans. Om mitt orättfångna gods blir funnet, tror jag han har förbarmande och
låter mig få ro någonstans."
Mannen visste ju att han drömde men tänkte att det kanske kunde ligga något däri i
alla fall. Dalen kände han väl och varje träd, ty han hade lekt där som barn. Jag har
gott om tid, tänkte han, och gräver här i morgon. Är där inget, så är ingen skada
skedd. Men för att ej taga miste på sten, hoppade han upp och märkte den på ett sätt,
som var och en får gissa, och blev väckt med en knytnäve mitt i ögat.
"Ä dä ente nock mä, din uschla drulle, att du ligger och svinar ner i sänga, utan
du ska slita hår å mäk te torka däk mä! Fähunn!"
Josup i Mölebo
Egentligen hette han Josef, men det uttalades Josup i Knalledoniens landsändar. Min
bror tjänte drängpojk åt honom, när han gick i nattvardsskola, och var mycket omtyckt
av Josup, vars ideal annars var hans gamla malätna märr, 30 år gammal och hette Pärla.
Hon var den enda häst jag körde hemma, och hon skenade med mig. Men det är en annan
historia.
Josup var tämligen förmögen och hans gård i Mölebo var väl skött, men han och hans
Kajsa voro ansedda som ganska "näriga", det vill säga "omsäk", för
att säga snåla.
Josup var ej stor men vådligt stark och tyckte bra om brännvin, när någon annan bjöd.
En gång var han nere i Hjo i affärer och hade fått litet för mycket i näbbet och
gatpojkarna började retas med honom. Hon slog till en och det urartade sig till en riktig
kravall och polisen lade sig däri.
Josup blev vild, hans Pärla var frånspänd och han tog timmerstången av sin lilla vagn
och svängde vagnen omkring sig, så att torget blev rent. Polisen Johansson fick sitt ena
ben avslaget, och hela Hjo såg ut att vara skräckslaget. Josup spände för sin Pärla
och for hem.
Nästa dag kom stämningsmannen, som var Karl Kjellander, min farbror, med stämning för
Josup att infinna sig vid rådhusrätten i Hjo. Borgmästaren var domare och Josups
förklaring var ungefär så här:
"Vördig borgmästare. När vi bönner kommer in hit te stan så ä dä lögn för te
vära i fre för för gatungar å skams illtug, å rör en en, så är det som te pissa i
en myrstack. Å ja velle bara va i fre".
Josup fick plikta 200 riksdaler för sveda och värk, blodvite m. m. Han åt inte på tre
dag, sades det.
Josup var också glasmästare. När någon råkade krestna en ruta, var det att taga
fönsterbågen till Josup, och han var aldrig för dyr.
Mölebo är som en liten by. Sex bönder ha sina hus nära varandra i rad, fastän deras
marker äro vitt skilda. Vägen till dem har gärdesgård på ömse sidor och kallas för
"gatugård". Ladugårdarna äro på den andra sidan.
Nu hade Josup en hund, något liknande Kyrkanders i Hjo, eller min morbror, om inte
värre. Han hade stått bunden i många år, och endast Josup vågade föda honom. Så kom
Hafra Karl en kväll för att få en ruta insatt, råkade gå för nära hunden och blev
biten. Han stämde Josup till häradsrätten och vid tinget i Dimbo blev Josup dömd att
plikta 50 riksdaler.
När han kom hem, tog han sin dubbelbössa och sköt hunden död. Hunden var ju stor och
hade fint skinn, så han flådde honom och sände det till garvaren i Djursätra. När han
fick det tillbaka, hade han "Krycke Gustaf" i Sörgärdet att halvsula hans
byxor i ändalykten och försko dem nedomkring, så han såg ut som en artillerist.
Josup var stolt över sina fina "lårfoder", men när han gick till
handelsboden, kom en massa hundar efter honom. Ingen visste att så många fanns i
Korsberga. Vände han på sig så sprang de, men så fort han gick voro de bakom honom upp
med bakbenet och ljöto några tårar på sin släktings skinn. Josup blev så generad att
han bara tog de byxorna på, när han körde dönga och sådant.
Anders i Hedsmossen var känd för en grön salva för frostsår, som var utmärkt bra.
Jag vet det, ty jag använde den själv, havande frostsår i fötterna sedan jag var fyra
år gammal, till jag for till Amerika. Andersson, den nya arrendatorn av prästgården,
hade hört om det men tog miste på apotekare.
Josup i Mölebo gick förbi där, och Andersson anropade honom.
"Gu da, min käre Josup. Vell I vära snäller å sälja lite å er salva te mäk.
Mina pojka ä så illa förfrosna om sina fötter."
Josup funderade en stund.
"Brännsår kunne vära. En gubbe här i fattistova, som di kallar 'Lilla Fyllan',
ramla i spiseln och brände röva si. Ja slog ett kvarter linolja på en, å dä läkna
och ble bra, men frosse vet ja mej allri ha botat."
Skräck och Skräcka
I barndomen tillbringade jag korta tider i Fågelås, då skola ej hölls. Jag kom att
tänka på gubben Skräck och hans kära hälft Skräcka. Otaliga äro de berättelser jag
hörde om dem och jag kommer väl ihåg, huru de sågo ut. De hade en liten handelsbod,
den enda i närheten av Källebo.
Skräck hade ej ett hårstrå på sin skalle och morfar talte om, att August Bogren,
Hantes äldste son, han som blev gift med min kusin Ida Kjellander, när han var liten en
gång fick se Skräck utan mössa.
"Vem har kröppt er, fabbro? Den han sa kröppa mäk mä", sa pojken. -
"Åh! Maja ble sinter å slog mej i hovet mä ena röheter fläskapanna. Be gubevara
däk för sån klippning, å sån käring mä".
Hon var den värsta käring jag hört omtalas och i synnerhet vådlig var hon, när hon
fått brännvin. En gång hade hon huggit Skräck i huvudet med vedyxan, så blodet
flödade från honom, och Hante i Källebotorp kom.
"Jo, nu är du färdig, Maja. Nu åker ja efter länsman".
"Kära Hante! Ä du förspänt?" Hon var ej rädd.
De råd hon gav Adina, Hantes dotter, när denna höll sällskap med Winquist, lämpar sig
varken för skrift eller tryck, så det tiger vi med, fastän det väl kunde illustrera
hennes karaktär.
Skräck sålde bland annat linolja och rödfärg, som bönderna målade sina vagnar och
annat med. Var Skräck borta, passade de på att köpa ut av Maja billigare och hon sände
till Hjo efter brännvin för pengarna samt gjorde "nummer ett" i oljekruset.
När sedan Skräck skulle hälla olja så rann det ju lätt.
"Seså! Nu har Maja förfalskat oljan igen!"
En gång då hon varit särdeles vild, hade han övermannat henne och bundit henne. Han
hade surrat fast henne vid grindstolpen med en hel oxtörn, medan han gick att låna häst
och få hjälp att få Maja bort. En Falbo kom åkande förbi och honom bad hon att lösa
sig och sade, att hennes man blivit tokig och skulle skaffa vapen att skjuta henne med.
Falbonden trodde henne, löste henne och blev bjuden in. När hon kom in tog hon yxan och
högg den rätt i klaffen på Skräcks fina chiffonjé, där hon visste att brännvin
fanns. Falboen förstod då, vem det var som var tokig, väntade inte på brännvin utan
gav sig iväg med hast.
Trasmålarns hund
Det föll mig in att uppteckna en händelse för omkring 65 år sedan (cirka 1881) och
som kanske roar eller intresserar sig, för det rör sig om far och mig.
Det var marknad i huvudstaden Hjo. Far skulle dit med en uniform, som han sytt åt en
officerare där. Jag hade pengar nog, som jag tjänt med att lasta tegel, så jag kunde
betala min biljett och fick följa med.
Far var vid ypperligt humör och skämta kunde han. Alla platserna i kupéerna voro
upptagna till trängsel, så vi blevo hänvisade till kreatursvagnen.
"Jaså", sa far, "nu ser jag vad ni håller mej för här i Korsberga. Men
där är ju flera oxar förut, ser jag!"
"Ursäkta, ursäkta, herr Kjellander", sa konduktören, "vi kan ju ej
hjälpa det i trängseln".
Efter avlämnande av uniformen mötte vi flera av fars goda vänner, som han hade
överallt, så "syltan" besöktes först för litet förfriskning (ingen för
mig förstås, jag var för liten), så besäktes Hotel Royal i sällskap med hans glada
vänner. De ville ej släppa honom, ty han kunde berätta och roa. Till slut fick jag
fram, att vi måste gå för att ej missa tåget. Han fick mig i vingen och så vandrade
vi iväg emot stationen.
Gatan ledde förbi Kyrkanders, färgarens eller trasmålarens, som vi kallade honom. Hans
stora varulv till hund var lös och högg far min i handen. Far stannade stock still och
först på sin blödande hand och sedan på hunden. Hans ansikte blev mörkrött, skägget
raknade och ögonen sköto blixtar.
Jag har aldrig sett far min så arg, inte en gång när jag sprängde spiseln där hemma,
som ??? fick mura om.
"Bet du mej, din djävul, bet du mej!" röt han och gick efter hunden, som drog
sig morrande tillbaka emot sin koja. När hunden vände sig för att slinka in i kojan,
högg far honom om nosen med den bitna handen och underkäken med den andra och bar den
vrålande, sparkande besten ut åt gården.
Kyrkande kom springande.
"Släpp hunn, Kjellander!" skrek han.
"Nej! Han bet mej, den . . . "(far sa många fula ord)
"Här ä tio kronor, om du släpper hunn!"
"Nej, han skall döden dö (mera fula ord)".
"Här ä tjugo", sa trasmålarn. "Släpp hunn, Kjellander, han ä
durbar!"
Far råkade vända sig, såg de två sedlarna, släppte hunden, rev till sig pengarna,
fick mej i vingen och sade:
"Kom, Johannes, vi går ner i stan igen". Min far var förfärlig i sin vrede.
Nästa tåg gick inom tre timmar, och vi gjorde flera små uppköp. Pappa köpte en ny
bleckkagge och ett stop trallarevatten (kilo och liter fanns ej då). På tåget kunde jag
se att handen värkte, ty hela tiden mellan Mofalla och Korsberga slog han brännvin på
såret och gnuggade snus däri.
Jag glömde tala om, att när vi gick förbi Kyrkanders igen, så var djurläkaren där
och fick sköta hunden. Käken var bräckt!
Utminuteringen i Hjo
Jag känner mig manad att berätta om en annan gång jag hade äran och nöjet att få
följa min far till huvudstaden Hjo. Det var en händelserik och minnesvärd dag för den
stora metropolen och många nu levande komma nog ihåg den.
Men först om far min. När vi kommo ut från Hotel Royal var han vid sitt bäste
skämtlynne. Vi mötte en gubbe som hade munkorgar att sälja.
"Vell harren köpa mulakorja?" sa gubben till far.
"Åh, jag är väl inte så förbaskat nosastyv, så jag tränger sånt på
mej", sa far.
Så utspann sig ett ordbyte, som vore värt att komma ihåg. Folk skrattade och gubben,
som till slut blev arg, sade:
"Kors, härrn kom så finer å förnämer, så ja trodde han va ägare te en harrgål
minst, å hadde kritter som behövde mulakorja".
Så fick vi syn på en folkhop, som blev allt större och större. Folk skränade,
knuffades och lågo på knä i rännstenen. Så fann vi ut fakta. Brännvinsbutiken eller
Utminuteringen (som jag tror det kallades) förestods av herr Johansson, kallad
"Syfinen" för han var gift med Sy Fina, Hjos mest bekanta sömmerska. Där
fanns brännvinskar eller tunnor därinne, stora som små hus. Regeringens
brännvinskontrollör, en fanjunkare, hade provat och funnit brännvinet underhaltigt och
gav order att allt måste slås ut.
Det hälldes ut och rann i rännstenen. De, som ej hade tefat, tallrikar och koppar att
samla det i, lade sig på magen och lapade. Det var en uppståndelse utan like. Hamnfogden
Tornblad (Tornbaggen kallad) missade att tända fyrarna första gången på trettiotvå
år. Sjuar'n och Faderalla voro dödfulla, och Pegga Johanna, som vi kände väl, var illa
ute för gatungar. Till slut drog hon "blankt" och klappade sig i avigsidan och
inbjöd dem till en kyssfest. Pegga var alltid anständig när hon kom till Korsberga,
där hon sålde Vätternslöjor - en stor delikatess - och hon hade alltid
"nattscholi" hos oss.
Jag har sett mycket i krig och fred, men maken till vad som hände i Hjo den dagen, har
aldrig hänt. Jag undrar, om de fått bättre gator i Hjo ännu. Jag menar tuktad gatsten.
Där var rysliga kullerstenar och emellan dem blev det små pölar, som blevo väl
slickade.
Om Korsberga socken
Korsberga kullar och galgbacken - jag minns varje träd där nästan och varje
jutahåla, som dalarna emellan kullarna kallas, emedan så många jutar begrovs där under
striderna mot danskarna på Karl Knutssons tid. Historier om troll och jättar där är
jag full av och vill gärna berätta. Galgbacken var alltid vårt tillhåll om
midsommarnätterna. Där samlades ungdomen och där stod dansen. Det är från Korsberga
kulle, den höga, som man ser hela Västgötaslätten.
Är det ej en liten vacker kyrka med klockstapel där också. Jag har ringt de klockorna
mången gång. Inskriften på storklockan är:
När klockans ljud hörs skalla
Att Herrans folk hopkalla
Till dyrkan i Hans hus.
Gack då med öppet öra
Att Herrans lärdom höra
Och vandra i dess ljus.
Har du gått på kyrkogården och studerat gravvårdarna där? Det finns sådana namn
som Swedenborg, Stackelberg, m.fl. Det finns en jutahåla eller dal, som är bara sten i
botten. Om du sitter på backakanten någon kväll eller natt, får du se ett irrbloss
eller "lyktgubbar", som vi kallade det, flamma upp än här och än där. Gamla
svärd och andra vapen har ofta blivit uppgrävda där och några finns väl kvar i kyrkan
än.
En runsten stod på prästgårdens gärde, men mina bröder talte om, att den blev
borttagen av den idiotiska arrendatorn. På tal om runor. När jag var i lära i Skövde,
brevväxlade vi pojkar ofta med runskrift.
Bakom kyrkan finns en tämligen djup dal med en brant sluttning, klädd med slät, mjuk
mossa. En tid, när folkskolan blev målad, fingo vi använda kyrkan till skola och då
använde vi sluttningen till åkning. Vi hade brädlappar till kälkar och vi kallade det
att åka aschallaföre. Att avigsidan av byxorna ej stod emot länge säger sig självt,
även de mollskinnsbyxor, som far min sydde. Men glada dagar var det.
Den här historien är berättad för mig och jag kände ej personerna, varom den rör
sig, men vet, att den är sann. Jag hörde den, när jag var i lära i Värsås.
Där var en halvgammal avglömma, som var så rädd för vatten och såpa och jämt så
lortiger, att folk i allmänhet kallade henne för "Sket Lotta".
Ingen dödlig trodde väl, att hon någonsin skulle bliva gift, men där var en torpare,
som hette Bollkvest (egentligen Borgqvist) som hade blivit änkling och de fullvuxna
barnen flugna ur boet. Han gifte sig med Lotta.
På en tid sågs hon ej, men en dag mötte bekanta henne på vägen till handelsboden. Hon
var fin och ren och var nästan oigenkännlig.
Några nyfikna pojkar frågade Bollkvest, hur underverket och förändringen hade skett.
"Jo, dä sa ja säja er pojka. Ja tok hoen, sum ja skållar greser i ätter slakt.
Så värmde ja vatten å slo i en. Så vrok ja Lotta i, å tok grönsåpa å en
skureborste å sann, å så skrubba ja na uppåt talgen. Sen så slog ja ut buljongen, som
blev, på potätelannet mitt, å vet I - potätera växte, så dä knake i dom, å vi
kunne inte sova om nättera för dom å när vi tog upp dom, va di så stora som
kaffekokare vareveli en."
Jag tror för min del, att Bollkvest överdrev en smula, men det lär ju ej vara så
ovanligt i de Knalledoniens landsändar.
Kanon var gift med min fars syster, den äldsta. Mina kusiner Karl Johan och August var
präktiga pojkar. Farbror Kanon var en hedersman och döv. Jag hjälpte honom , när jag
var bara en liten pys, att borra hål i stenar, som han sprängde. Han var skicklig
stenarbetare. Han gjorde muren till den nya kyrkogården i Korsberga och valde den plats,
där han skulle ligga. Dit kom han också.
Jag fick en hel butelj sprängkrut av honom, och jag sprängde stubbar i skogen och tog
hem till bränsle och fick beröm av far.
De sista kulorna ladda jag en tom trådrulle med och var dum nog att kasta i kakelugnen.
Hilda i Lämmagården stod där och rostade kaffe. Det blev en väldig puff. Hilda
svimmade, pappas pressjärn och bränderna ut på golvet. Kakelugnen rämnade i en zigzag
spricka från ena topphörnet till det motsatta nedra. Tur för mig att far måste taga
hand om jäntan, så att jag hann komma undan.
Jag var borta i två dagar, innan jag tordes gå hem. Då var din farfar, som kommit i
murarlära, i fart med att mura om. Jag fick ingen smörj.
Jag har aldrig lyft min hand eller slagit ett barn, men om jag hade blivit begåvad med
sådana ungar, som far hade, så skulle de fått en oändlig massa stryk. Jag fick en god
del, men långt ifrån vad jag förtjänte.
Om min far kunde skrivas en vacker bok, ty jag anser det som ett stort misstag att kalla
folk hjältar, som slår ihjäl och dräper sina medmänniskor istället för en ädel
man, som strävar hela sitt liv för att försörja och lära folkvett åt en massa elaka
ungar. Min syster är ej inberäknad däri, men så var hon också hans ögonsten och
ärvde mest av hans goda förstånd och självuppoffrande hjärta av guld...
Far, som var yngst, började att lära sy av sin far (när far var 8 år), men han dog,
när pappa var mycket ung. Far kom sedan i lära hos Magnus Wax i Djursätra, där han var
i många år. Om Magnus Wax är mycket att berätta. En del talte far om, men mer
berättade Frölander om.
Pigan hos Mosens i Torsbo
Ett viktigt brev hade kommit från Stockholm till riksdagsman Carl Persson i
Stallerhult, och Ahlström, stationsinspektor och postmästare, beordrade mig att springa
till honom med det.
Jag hade kommit så långt som till Mosens i Torsbo, när min kusin Werner, som sett mig
på långt håll, kom flaxande emot mig. De voro hos Mosens och gjorde skor, farbror Carl,
Werner och Axel.
"Dä va bra du kom, Johannes, nu sa vi spela den stygga pigan ett bra spratt".
Jag var villig, naturligtvis.
Werner förklarade:
"Ho har fått 'snälla katrina' (=diarré) å springer var tionde minut."
Han hade fått fatt i ett stycke gråpapper, och det gingo vi in i vagnboden med, och
bredde tjockt med axelbeck och vagnsmörja på, och Werner lade det över hålet i
avträdet, som ej hade något fönster.
Vi hade knappast hunnit gömma oss bakom krusbärsbuskarna, förrän hon kom springande.
Hon kom ut lika fort som in och såg sig omkring. Hon skuggade och kikade, men såg ej
oss. Så gick hon ned till ankdammen, som låg strax bredvid, där baljor och andra saker
lågo och bland annat än skurborste. Denna tog hon, doppade i vatten och sand, och
började gno sig i den onämnbara, som hon vände rakt emot oss.
Jag kunde ej hjälpa, att jag började gapskratta och förstörde hela nöjet, blev
nedskälld i stort och fick hela skulden.
Åkarpen
Eftersom jag är i farten, skall jag berätta om min morbror Johan Andersson,
"Åkarpen" kallade vi honom först, för han ägde Åkarp, en gård nära Hjo.
Han sålde den och köpte Hulan, "Hola" som vi kallade den. Han var också
byggmästare som sin far.
En gång byggde han en ladugård i Varola, en mil hemifrån ungefär. En lördagskväll,
då han gick hem, tog han genväg genom markerna, hoppade över en gärdesgård och bröt
av ena benet. Han spjälkade ihop det med stickor och snören han hade i fickan och kom in
till oss, vit i synen som en kalkad vägg. Han hade gått en halv mil den vägen.
Mor blev förskräckt, och då han bad henne hjälpa till med en bättre spjälkning, för
han skulle gå resten av vägen hem till Hulan, kallade hon honom galen, sände mig till
prästgården för att låna häst och skjutsade honom hem. Han låg i bädd tre månader
efter det. Det var virke i det folket vi kommer ifrån.
Jag kunde berätta mycket om mina morbröder. Han, Johan, hade två söner, Levin och
Emil. Två döttrar, Elin och Wilhelmina. Båda besökte mig, när jag bodde i Brooklyn.
"Mina" stannade hos oss över ett år. Hon kallades "vackra Minnie".
En annan morbror, August, bodde i Hjo. Han hade två döttrar, Amanda och Ulla.
*
I Källebo hos morfar och mormor voro vi ungar mycket. När de talade om för mig, hur
vacker Kajsa hade varit i ungdomen, hade jag svårt att tro därpå. Ungdom har svårt att
föreställa sig om, hur tidens tand tuggar om oss. Hon var en stor, kraftig drake, och
när hon slog, kändes det, för därom vet jag besked. Morfar Anders Pettersson var en
präktig gubbe, men han gillade sin Kajsa ej ibland. När han hade mig att läsa ur gamla
böcker för sig, lade Kajsa sig däri och mente, att det var bättre, om jag läste
"van jelt" (=Evangeliet). Då brukade morfar bli ond och säga:
"Sa du nu ha hovebru om dä mä. Ä dä ente nokk mä Waldenströmsbabbel å sån
dönga, som en ä tvongen te höra var da. Kan en ente få lyssna på karaorl nån gång.
Håll käft!"
Det gjorde hon ej länge.
De hade i storrummet en stor så kallad flakspis. Hällen var bara en åtta tum från
golvet och valvet nära taket. Där kunde man bränna stubbar och rätt stora vedträn.
Vid den satt han om kvällarna och gjorde laggkärl, baljor och dylikt. Jag fick lysa
honom med springstickor. Nog hade de lampor, men han tyckte vi borde spara.
Jag har ej ännu sett eller mött en Kjellander, som varit "mör i mun" och
rädd för att tala om en "ohöfsad" historia, eller "bluger" . . .
Jag kommer ihåg, vad min mormor Kajsa i Källebo sade, när någon gjorde anmärkning på
hennes tal:
"Tvi skam! Hör du te di dare sannfrie?"
Hon var ju mycket from, men talet var ej så "höfsat".
Man måste låta förstå att man är en Kjellander, så att de vänjer sig vid
talesättet. "Dem renom är allting rent".
Min Ida vande sig snart därvid, fastän kultur och "höfsning" var annorlunda i
Vasa, där hon var född, än i Korsberga . . .
Men tacka vet jag det latin vi använde som pojkar. I det var jag mästare. Det bestod i
att "baka talänges", no, no, no tala baklänges. För exempel: veckans lopp
hette på det språket "loppans veck", o.s.v . . .
Om morbror Karl
Ett bland mina första minnen är, när vi flyttade in i vårt nya hus, byggt av
morbror Karl. Morfar Anders Pettersson hade hjälpt honom ibland.
Vi hade bott där ett år, tror jag det var, då morbror Karl skulle gifta sig. Hans brud
var Charlotta Björkman, dotter till en förmögen bonde i Värsås, kallad Fredrik i
Kroka. Hon hade varot hemma hos oss länge, och mor lärde henne att sy, ty mor var
sömmerska. Det var hos oss de blivit bekanta.
Bröllopet, som jag väl kommer ihåg, hölls i Värsås, och Karl kom in därhemma på
vägen från Källebo. En bekant pojke, som just kommit hem från Norrland, där han varit
på järnvägsbygge, ville skjuta ett äreskott för sin vän Karl, som var brukligt vid
bröllop på den tiden och kanske än är.
Skottet var en dynamitpatron, som han höll för länge i handen, så att armen blåste av
honom, och tummen flög i Karls vänstra öga, så att det hängde ned på kinden på
honom, när han svärande och blodig kom in till oss.
Mor, himlande sig som vanligt, fick ned honom i soffan, stoppade in ögat, lade en massa
spindelväv och socker däröver och band handdukar om skallen, och så gav hon stränga
order att se (=besöka) doktorn.
Det var ju hans bröllopskväll, och han gifte sig, som han var. Någon doktor såg aldrig
om det, och han såg lika bra på ögat, men hade ett fult ärr där. Det säger sig
självt, att förövarna av bragden var lindrigt nyktra.
Några år senare kom han in på vägen till Källebo och lämnade en ny slipsten, som han
köpt på en auktion, och skulle hämta senare.
En pojke några år äldre än jag, som vi kallade "Däppen", och som förresten
var min onda ande, fick se den på vår vedbacke.
"Det va bra, du Johannes", sa han. "Er yxa behöver slipas. Om du drar
veven, ska jag slipa."
Det var ett hårt arbete för mig, och när yxan var skarp, besynade han den och - i ett
anfall av vansinne, måtte det ha varit, högg han yxan i stenen, så att ett stort stycke
föll därur.
Häpen stod han, och jag sade honom, vad han hade vänta, när morbror kom.
"Sa du tala om'et för honom?"
"Jaa då."
"Då sa ja slå dej te di skjorta blir tom".
Hotelser har aldrig skrämt mig. Så tog han upp ur fickan en becktråd, som han måste ha
stulit från skomakarn. Den var ny och hade borst i båda ändar. Den skulle jag få, om
jag teg. Jag lovade, och han visste, att han kunde lita på mig.
Karl kom, när vi båda stodo på vedbacken, och när han fick se sin slipsten, hoppade
han till, som om någon stuckit honom i ändan med en syl.
"Vem fan har gjort detta?"
Vi visste ej. Till slut tog han en 25-öring och lade på stenen, sägande:
"Den som talar om för mig, vem som gjort detta, får den".
Längtansfullt såg Däppen på myntet och sa:
"Nähä, dä går ju ente, för då finge ja struk, så fan to mej".
Min morbror Karl Andersson var mycket andäktig av sig, i synnerhet när han tagit sig en
tår på tand, och det var ofta. Då måste alla barnen falla på knä och bedja, annars
fick de smörj. Och lik sin mor Kajsa var han "skröftland" och
"renlärig". Den som uttydde "skreftans ord" annorlunda än dem, var
ej "renlärig". Han liknade henne i alla vägar. Han tålde ej, att hans
döttrar speglade sig, ty då slog han sönder spegeln.
Om någon predikade nykterhet och avhållsamhet blev han ond och citerade profeten Syrack:
"Dreck dett öl mä glatt mod. Dina verk täckas Gudi", sa han.
Om tant Charlott sade något, var han kvick med Syrack igen:
"Kvennans list går över mannens förstånn. Hon förvandlar sig och varder led som
en säck".
Han var snäll mot henne i alla fall, och hon var snäll och god. Om kvällarna brukade
han hämta en stora kruka med beer, somnade ifrån hälften, och på morgonen värmde han
resten på spiseln och drack "rappakaljan".
"Dä lenar så gott i bröstet", sa han.
Noga var han med maten att ej något fick förstöras eller gå till spillo, som berodde
på uppfostran, och jag själv har sådana känslor än, fastän ej så starka. En gång
kom han in till oss, när vi voro nygifta. Jag hade en katt, som var min ögonsten. Ida,
gumman min, stekte en bit lever åt katten och lade en klick smör i pannan.
"Vem lagar du mat åt?" frågte gubben.
"Katten", sa hon.
"Steker du lever i smör åt katten? Dä har icke fan sett", sa han och gick,
arg som ett bi.
En hund hade han, när han bodde på S:t Marks Avenue. Det var ett vidunder. Ful, stor och
svart var han, med muskler som en världsmästare. Elak var han också, och tålde ingen
annan än morbror och mig. Morbror sade alltid, att hunden förstod att vi voro släkt.
Men aldrig har väl en hund varit mera tillgiven sin herre, än den var. Men det är om
hans slut, jag vill berätta.
Morbror kom in till mig på väg till en plats, där han bott förut, och klagade att
hunden hade bitit tre personer på vägen till mig, och ville lämna banditen hos mig,
till han kom tillbaka. Jag var villig, men hunden ej. Komna ut på gatan så bet han en
unge i benet. Ungen började ulva och tjuta värre, och de två försvann hastigt.
Ett par timmar senare, då jag gick ut, såg jag den komma nedåt gatan. Några karlar
stodo vid gathörnet, samtalande med en polisman. Hunden tyckte visst inte om dem, ty han
bet en. Där blev en uppståndelse, och polisen skulle ju ingripa, så morbror kallade
hunden till sig. Han kom som om han väntat beröm, men morbror, som såg ut att ha råkat
i bärsärkaraseri, grep den stora hunden i bakbenet och svängde honom över sitt huvud
tre gånger och slog så hans huvud mot rännstenskanten. Hunden bara sträckte på sig
och var död. Polisen och de andra sågo skräckslagna ut, och morbror kom in till mig.
Jag fick ju gå och hämta beer för att fira hans gravöl. Morbror hade tårar i ögonen,
ty hunden var honom kär. Vad han kallade honom har jag glömt, men jag kallade honom
Belsebub.
Morbrors bas var en tysk byggmästare, och som jag en tid målade i husen de byggde, var
gubben mycket stolt över mig, när vi talade tyska.
En gång, när vi satt och åt vår lunch, passerade en italiensk arbetare, och jag gjorde
mig viktig:
"Bon giorno Signor Convino stato", hälsade jag.
Italienaren sade en massa, som jag ej begrep, men så gav han mig ett brev, och jag
förstod, att han ej kunde läsa. Italienska är lätt att läsa för en svensk. Som jag
läste, började italienaren gråta, och morbror satt där med vidöppen mun. Till slut
sade han:
"Sluver har jag alltid vetat, att du var, Johannes, men var fan har du lärt alla
tongemål? Var du med i den babyloniska förbistringen?"
Jag fick ju tillfälle att lära tyska (i Sverige). Jag glömmer ej, hur min mormor
"Kajsa i Källebo", som för övrigt ej var vidare kär i mig, sade:
"Se Johannes, han ä så sluver å talar mä tongemål, men han tar inga skull åt
säk!".
På tal om min morbror Karl Andersson, som byggde vårt hem i Korsberga, så dog han
1911 tror jag. Hans son Frank tjänte med mig i kriget 1898. Gustaf, Ludvig och Karl Knut,
den yngste, deltogo i första världskriget. Hur många av deras söner som togo del i det
sista, har jag ej klart för mig.
Tant Charlotta var född Björkman i Djursätra, Värsås, och förmögen bonddotter.
Hennes far var Fredrik i Kroka. Hon var mycket i mitt hem och skötte om mig, när jag
blev född. Hon sade alltid, att jag var en farlig skrikhals. Här (i Amerika) har vi
alltid varit tillsammans och ansett oss som en familj.
Jag hade varit i Källebo flera veckor. Hade hjälpt morfar att handtröska råg. Jag
har takten av prägeln i armarna än och kunde med säkerhet göra det lika bra ännu, så
liten som jag var då. Julveden hade jag sågat efter tumstocken han gav mig och kluven
var den fint och låg staplad upp fint vid den stora spiseln. Grisen var slaktad, korvarna
stoppade, palten och syltan färdiga. Kostallet hade jag rengjort och själv var jag
rentvättad och nysnuten.
Källebotorp ligger nära, så vi hade ej lång väg att gå. Det var ett högt hus med
jättehöga träd omkring. Ej många voro där före oss. En käring, som skulle spela, de
kallade henne "Spele Maja", och yngsta sonen Gustaf och yngsta dottern, jag har
glömt vad hon hette. En liten rödmosig unge och fulare i truten än någon pojke. Ej
spår av någon likhet med sin syster Adina, som jag kunde se. Hon anförtrodde mig, att
hennes bror Gustaf hade gått och kärat ner sig i en flicka "utasocknes". Han
gick där och gnolade:
"Gu nåde de föräldrar, som nekar sina barn te att få den de har kär".
Tösen sjöng en sång för mig, som jag kommer ihåg en vers av:
Å våra flecker di ä så nätta
I körka går di som hackespätta
Mä röa strumper men sketna ben
Å rompa går som en slipesten.
Så kom där folk. Winquist i Stackerud - mågen - och Per från samma ställe, knekten
Spång, Skräck och en hel massa andra. Då vankades första supen. Hante hade en
brännvinsflaska med Karl den 14:s namnchiffer på, som jag tyckte var mycket fin och
kommer väl ihåg.
Så kom maten fram. Gångbord kallades det, för alla fick naturligtvis ej plats vid
bordet. "Doppegruta" stod i spiseln och där var korv, fläsk, kött,
"sölta" och ost. Sist fick vi "krösamos" med päron i.
Sen röjdes undan och Hante sade till Spel Maja:
"Fram mä fåralåret nu Maja å ge oss musik".
Fiolen kom fram, som hon stämde och knäppte på tills hon fick en stor sup till.
"Du får ente för mycke brännvin i kväll, Maja", sa Hante, "för då
blir dä dålitt mä tarmafilanet".
Maja var mycket begiven på brännvin och det berättades att på ett gille, där hon
spelat, hon blivit full och ramlat på köksspiseln och blivit illa bränd. Den tidens
järnspisar hade alltid en gjuten järnhäll eller topp, som alltid visade vilket år den
var gjuten. Efter att de duschat Maja och släckt elden fick de forsla henne till Hjo till
doktor Baggstedt. När de klätt av käringen och doktorn examinerat henne fick han se
inbränt i hennes akterspegel "Anno 1835". "Det är för gammalt. Det kan
inte jag bota", hade doktor Baggstedt sagt.
Så började Maja att spela. För mig lät det vackert och det påstods, att hon kunde
locka toner ur fåralåret bättre än någon annan i hela Fugelåsa, inberäknat
Kappelsocken - numera Södra. Morfar och Hante började. Trindpolska naturligtvis. Inga
kvinns voro närvarande utom den lilla jäntan. Käringarna höllo till i nästa rum och
talte Gussord och sjöng: Tryggare kan ingen vara, Än Guds lilla barnaskara! Du må tro
att det var en kraftig dans. De tuviga stövelklackarna smällde som kulsprutor och
svetten rann. Att betrakta Hantes ben kom mig att jämföra dem med stolparna i hans
benstamp. Jag ryste när jag tänkte mig hava mina små knotor under dem. Morfar och Hante
blevo avlösta men de dansade flera gånger. De var nästan jämnåriga fastän morfar min
var farbroder till Hante. Högarudern och morfar voro bröder. Där dansades och söps och
alla voro muntra och glada och det var nära midnatt, när vi gav oss iväg.
Mormor Kajsa och Skralera Maja i täten och de diskuterade livligt om Waldenström.
"Gå sakta, pojker", sa morfar, "så slipper vi höra på dä okrestlia
munvädret". Skralera Maja var riktigt i sitt esse och så var Kajsa Jonsdotter.
Nästa dag voro vi på gille i Stackerud hos Winquist. Där dansades ej men där var
mycket trevligt. Adina (Winquist) minns jag som en mycket snäll och trevlig person och
så var hennes man. En son hade de, något år yngre än mig och var god vän, men hur jag
anstränger mitt minne kan jag skamligt nog ej återkalla hans namn (=Axel Winquist).
Pojkarna, som jag umgicks med där, måste varit hyggligare där än hemma, ty jag
påminner mig ej några spratt eller rackartyg spelade där, men när jag kom hem till
mina kusiner och till Johan Möller togs skadan igen.
För att ge en bättre föreställning om Hantes dotters tal och sånger, skall jag
repetera ännu en:
Var ente lessen du lella Lotta
Du ska få sova hos mej i natt
Du ska få pinka i min nya potta
Du ska få a a i min gamla hatt.
Ja så var hennes sånger men hennes tal var värre och det beskriver jag ej.
*
Det är en upplevelse att stå i Källebo, morfars gård, och skåda över Vättern en vacker dag, se Östgötakusten och Visingsö, och om det är i augusti månad kanske man kan få se en hägring, vilket jag sett flera gånger. Gränna seglande ut på sjön dubbel, ett upp och nedvänt, med tornspetsarna ihop.
Jag minns väl, när min farmor Greta i Kullahagen
for till Amerika. Hela släkten var vid Korsberga station att säga farväl. Det
var den enda gång jag kan komma ihåg min far gråta.
Efter en lång tid kom det brev från henne, skrivet på danska. Då fick jag stå till
tjänst, ty jag hade lärt mig i folkskolans läsbok.
Hennes måg tog henne dit för att få mera land fritt av regeringen,
"Homestead" som det kallades. Faster Lotta och hennes man voro ej snälla mot
den raska gumman, så andra nybyggare byggde henne en koja, där hon satt och stickade
strumpor m.m. åt dem, och de hjälpte henne. Efter 7 års tid hade hon patent på sin
jord, och samme dansk skrev, att hon ville komma hem och dö. Inga bekymmer behövde
någon hava för henne, för hon hade pengar.
Jag glömmer ej hennes åldrige, vithårige bror från Fridene, som besökte far och fick
höra det.
"Var fan skulle hon fått pengar från? Ja tror'et när ja får se!"
En gång när jag vaknade i pinnsoffan i pappas verkstad, där jag för tillfället sov
ensam, såg jag förvånad, att min far ej satt som vanligt på bordet och sydde. Tyger
och annat låg bortlagda i ordning och jag visste ju, att det ej var någon helgdag.
Nyfiken skyndade jag mig ned, och där var far och urmakaren, grannen, högtidsklädda,
och sågo så mystiska och högtidliga ut. På mina frågor fick jag inget svar. Mor var
ej hemma.
Jag öppnade dörren till kammaren och på sängen ett storrosigt täcke, som jag aldrig
sett förr, och några svarta hårtestar däröver. Det rörde sig, och jag var kvick att
stänga, men mina frågor till far om vem det var, blevo ej besvarade. Om en stund kom en
liten gumma in och hälsade:
"Good morning! Jag ser ni har eld i stoven."
Vad är det för tal, tänkte jag, men så gick ett ljus upp för mig. - Farmor!
Så kom hon fram till mig och frågade:
"Ä detta Henrik eller Johannes?"
"Johannes", sa far.
"Jaså! Tack sa du ha min snälle gosse för alla de vackra brev, som du skrevet te
mäk. Di har vart te möcken glädje för mej därute på den ödslia prärien!"
Så började hon sjunga med darrande röst:
"Din klara sol går åter upp, jag tackar dig min Gud!".
Det är nu sextiotvå år sedan, men jag minns det, som om det hänt igår. Sen kommo folk
i långa banor; frågor och berättelser.
Hennes dotter (faster Lotta) och hennes man Andersson, hade tagit "Homestead" av
regeringen, land så mycket de kunde få, och togo gumman dit för att få mera i hennes
namn, som de tänkte få ärva. De voro ej snälla emot henne, och andra
"homesteadare", som hon gjorde arbete åt, byggde en stuga åt henne, dit hon
flyttade och arbetade åt dem. Så kom hemlängtan och hon ville hem att dö. Hon sålde
sin plats åt en dansk, som varit mest god emot henne.
På familjemötet därhemma skänkte hon först till faster Kanon 100 kr, till farbror
Karl (Kjellander) 100 kr, till sin yngste son Anders Gustaf (far) 100 kr, men farbror
Johannes (Gustafsson) i Kullahagen fick 125 kr, ty han hade köpt hennes stuga vid
avresan. Hur mycket hon satte i banken i Hjo, vet jag ej, men jag vet, att hon ej tog ut
ett öre därav, så länge hon levde.
På detta familjemöte påminde min mor sin ståtlige, vithårige bror, vad han sagt när
han fått höra att hon skulle ha pengar.
"Ja sa allri säja nåt mer!", sa gubben.
Hur hon dog, har mina bröder berättat. Hon hade stickat en massa strumpor, som hon själv levererade i Hjo. Hon hade gått en genväg över berget, slintat på en isbit och slagit huvudet och legat avsvimmad länge, innan hon blev funnen, och kom aldrig ur sängen mera. Hon var 94 år gammal.
*
Farmor Greta är den bland mina förfäder, som jag håller vördsammast i minnet.
Hennes äldsta dotter var gift med Kanon, en präktig man, men bra döv. Han var skicklig
stenarbetare och sprängare. De hade tre söner och en dotter. Näst äldst var Johannes,
som köpte Kullahagen av sin mor, när hon for till Amerika. Om dem känner jag litet,
sedan Levin dog. Efter Johannes kom Karl, skomakaren, min gode vän. Så Anders Gustaf,
min far. Frid över hans minne! Ack om jag kunde likna honom! Yngst var väl Lotta, som
är i Minnesota. Vad jag kan påminna mig från brev jag skrev till farmor, var adressen
Lake Dottonwood. Han, Lottas man, lär ha varit mycket snål men vräkig, så de kallade
honom "miljonären". Jag vet att han tog första priset för vete i
världsutställningen i Chicago.
Jag såg ej ett grått hår i farmor Gretas ramsvarta huvud, och hon hade den mest
beundransvärda skäggvårta på kinden, som jag sett. Jag tycker mig ännu höra hennes
darrande stämma sjunga om morgnarna: "Din klara sol går åter upp. Jag tackar dig
min Gud", och varje afton: "Så går en dag än från vår tid och kommer icke
mer". Jag minns väl både när hon for och när hon kom tillbaka . . . Jag fick
skriva alla brev till henne. Hennes öden i Minnesota känner jag väl till.
Kappen(Bild på Kappen)var född utom äktenskapet, som de
brukade säga. Men fadern hette Sundler, flyttade till Töreboda och skrev en bok som
hette "Spöket i Töreboda", som Kappen försökte sälja ibland. Ej det
ringaste intressant. Kappens ungdom har jag hört beskrivas, men den hoppar jag över. Han
hade en son, som lekte med mig och mina jämnåriga, fast han var äldre. En dotter hade
han också, hon var döpt till Amalia. Men för oss var det bara Kappapojken och
Kappamali.
Hur gubben fått namnet Kappen berodde på, att hans mor bebodden en liten fyrkantig
hydda, som liknade ett kappemått. Det var ju en fjärdedels skäppa. Han var ringare av
klockorna och orgeltrampare, och han sjöng alla psalmerna med i kyrkan och hans röst
hördes över alla. Han var född krympling. Hade ett långt och ett kort ben. Det korta
var krokigt, men när han reste sig på det långa, var han över 6 fot. När han använde
båda kryckorna, sköt han en fart som var hiskelig, och han vann ett var en gång med att
gå till Hjo fortare än tåget. Han vann med tio minuter.
När äpplena var mogna, smög han sig ur kyrkan under predikan och stal äpplen ur
prästens trädgård, som föranledde till jag tror min första nidvisa, för jag var ond
på honom, emedan han skvallrat och ställt stryk på mig.
I väntsalen på stationen, som var full av folk, fick han höra den och det blev en jakt
kring stationen efter var vers, men han hade ej sina kryckor och fick mig ej fatt. Här
är vad jag minns:
Vad har Kappen, vad har Kappen,
Jo han har en käpp.
Med den kan han springa, Korsberga klockor ringa,
Dra mä kroken, dra mä kroken,
trädens grenar ner.
Vad har Kappen, vad har Kappen,
Jo han har en hatt.
I den tuppen ligger, i den tuppen ligger,
Men se brättet, men se brättet,
Rullar skogen kring.
Det var ju ej mycket till sång, men jag var ju bara 10 eller kanske 11 år, men den
ledde till en sorts fiendskap eller fejd, och många voro de visor han fick, men han såg
till, att mitt rykte fick umgälla det.
En gång hade Kappen gjort sig skyldig till en neslig handling mot en ung flicka, som
talade om det för sin far, som råkade vara själva storbonden i Hamrum, och denne kom
som ett rytande lejon till Kappens, slog knytnäven i bordet och röt:
"Jo, du ä mäk en fin fåle du".
Kappen väntade inte på mer. Han fick tag i sina kryckor och skinnväskan och så
försvann han som en oljad blixt och var borta i flera veckor. Nere i Kvarnegården hade
de sett något skymta förbi åt Karthagen till, men fenomenet försvann så fort i
fjärran, att de ej kunde ana förrän efteråt, att det var Kappen.
Filip, hans närmsta granne, som gällde för att vara borgmästare i vår stad,
efterlyste honom. Ej ifrån kyrkan utav prästen, men han satte upp plakat som följande:
Mödomsmördaren, Hejderiddaren Gustaf Kappen af Tufsamo,
som olofligen praktiserat sig ur loppsängfängelset i
värsta loppetiden, efterlyses härmed.
Flyktingen var iklädd kattskinnsmössa, lappat förskinn,
byxor lappade med igelkottaskinn och stora hornknappar
i västen.
Igenkänningstecken: Stor, krokig snornäsa, malätet skägg
och nacken prydd av långa, rara fåravättler.
Fasttagaren erhåller hederlig belöning
med sex dagars mörk arrest, tio dygns vatten och bröd
och förlust av medborgerligt förtroende för all tid.
Ja, så var efterlysningen, men borgmästaren och Kappen voro ej alltid goda vänner.
Filip var en filur, som förtjänar sitt eget kapitel och så gör Filippa, hans
gummigutta. Hon var den enda käring jag dittills sett, som rökte pipa.
När helgdagarna nalkades, tog Kappen sina kryckor, sin stora skinnväska på ryggen och
gick till de bättre bemedlade och tiggde. När han kom hem, så sorterade Kappesa hans
håvor och kritiserade. Hon var född i Korsberga men skorrade som en skånska.
"Varr harr du fått den korrven Gustaf? Den äterr ente hönerra en gång".
Hon var anskrämligt ful med kössetyg som en negermammy, och fadern och sonen voro visst
inte några grannlåter. Den enda i familjen, som såg ut som en människa, var Kappa
Mali, men ingen skulle dock ha tagit henne för Hedy Lamar eller Ingrid Bergman. Kappa
Alfred var mycket lindrigt ärlig, och för missag av ägandeskap blev han satt ett år
tillbaka i nattvardsskolan. Men en gång hindrade jag honom från ett dåd, som fick
märkvärdig efterföljd och honom till varnagel.
Jag överhörde eller lyssnade till en överenskommelse med Johan Fridholm att de skulle
göra ett besök i Frölanders trädgård, där äpplena var stora, granna och mogna.
Frölander, bildhuggaren, som bodde mitt emot oss, var min läromästare och halvgud, och
mycket har jag att tacka honom för. Frid över hans minne. Det var ju klart, att jag
varskodde honom genast.
"Dä va bra", sa han, "nu sa vi bereda oss på å fägna dom".
Han hade två dubbelbössor, som jag brukade beundra, och den ena, som jag fick låna
ibland, den äldsta, laddade han, fyllde så båda piporna med kärnmjölk, och så när
natten inbröt, lade vi oss båda bakom häcken för att invänta dem. Tiden föreföll
mig ej lång, ty Frölander var en god berättare och jag en villig lyssnare. När
midnatten nalkades ledsnade han och ämnade gå in, men vi fick höra ljud, som kom oss
att vänta. Trätofflafjät emot den hårda landsvägen därhemma hörs långa vägar i
sommarnatt. Kappapojken gick upp i trädet och skulle skaka och Johan plocka i säcken.
Frölander väntade inte på någon skakning, för han var mycket rädd om sina fina
äpplen. Jag kan ännu se bössan höjas emot stjärnhimmeln och den skräll den gav var
överjordisk men ändå inget emot det illvrålande, som Alfred gav upp, då han damp i
mark. Den andra pipan lossades emot Johan Fridholm, men han var redan på väg. Sen hörde
vi smällarna av träskorna bortåt vägen, som lät som ljudet av en kulspruta, och
ulvandet av Kappapojken hela vägen hem.
Vi hörde sedan, att han kom inrusande i stugan och skrek:
"Far, far, ja dör! Blon förgår mäk."
Vettskrämda klädde föräldrarna av honom, fann inget sår, men Kappen, som torkade av
honom, sade:
"Va i jössu namn pojker. Du har ju grå blo". Kärnmjölken hade blivit färgad
av krutet.
Något tjuveri i Frölanders trädgård hördes aldrig om sedan.
*
"Att han kalla mej kröpplinge, fähund och tjuvstryk, kan jag glömma, men att han sa, att han skiter i mej, dä går aldrig ur mej", sa Kappen
För att giva en liten inblick i kulturen och fyllesofien därhemma i västra
Götaland, Knalledonien, som det så vackert kallas, vill jag teckna några ordspråk som
där användes.
Dä va ett usselt tug i de dare, sa knallen när han tvättade papperskragar.
Ja änna vell spu, sa han, når ja tänker på dä uschla Lidköpings torg.
Sa vi frusa o svälta, sa vi la inga nö lia lell, sa Drusken.
Fatti ä ja, men ta me jäveln om ja äter brö, sa tiggaren.
Här ä min ärlia hann, sa tjuven.
Dä smäller i min mage som e beckepanna, å ja loktar så ont, så ja kan unnra om dä
kommer utå ombute å snus, sa drängen.
Tösst, tösst! Dä sa vi allri nämna, sa murarn, när de sa, att han va dum.
Lika barn leka bäst, sa Fan, dansa mä sotarn.
Välkommen i dä gröna, sa Fan, dängde mor sin i nässelhögen.
Ja tror gräset ä förbannat, sa kärringen, torka sej i . . . . mä brännässler.
Dä ruser i mej, sa pojken, gick i hasseldungen.
Ja vell inget väsen veta å, sa pojken, fick stryk.
Dä rör mej ente, sa tiggarn, när hunden bet honom i träbenet.
Guschelov att grannens gres ä dö. Nu får ente di mera julafläsk än vi, sa Strands
Nuffe.
Nä, dä kvettar, för ja har lånt stövla, som ja går i, sa knekten, blev bjuden på
skjuts på vägen till Hjo.
Jo, Hjo, sa Lars i Ekåsen, fick se Skövde.
Den illa gör han far, sa Kajsa i Källebo.
Möe har du bottnat, men här bottnar du min själ ente, sa skräddarn till skomakarn, som
föll i Vättern. Då klack dä te i skomakarn.
Hederlitt, sa Pansar, fick en örfil.
(Pansar var en fruktansvärd slagskämpe, men en gång - talte min far om - fick han
ordentligt smörj av tre drängar i förstugan, där auktionen hölls. Då sa Pansar: Va I
jär, pojka, va I jär, så akta hovet mett, för dä sätter ja mest värde på.)
Dä va bå ynkelitt och löjlitt, sa kärringa, snöt sig och fick näsan i näven.
Krösamos ä bra, för dä narrar i kvennfolka potätera lite bättre, sa Josup i Mölebo.
Rätt som vi går, så loktar vi, sa kärringa, såg likståssen.
Dom grinar åt oss där borta, för att vi blivit frälsta och ä Guss barn, men dä ger
vi Fan i, sa den nyomvände målarn.
Ho ä ente snarvacker, men ju mer en ser på na, ju leare blir ho, sa drängen om
fästemöa.
Från Knalledonien
Jag kan inte låta bli att tala om, hur en advokat blev stukad av en bonde i min
lärotid hemma i Knalledonien.
Hans lilla gård gränsade till Prinshaga, ägt av kapten Flack. Bondens gärdesgårdar
voro bristfälliga, och hans kreatur bröto in i Prinshaga och gjorde skada. Kaptenen
stämde bonden men var ej själv närvarande, utan hade advokat.
När målet påropades, frågade bonden:
"Vem ä denne farbror?"
"Mitt namn är rådman Fernström från Skara."
"Jaså, dätta ä lagvrängare Fäström. Nor i jössu namn har han vart hemma å
sett mina jarsgåla?"
Målet avskrevs efter några fler liknande repliker.
*
Det bodde uppåt Billingen nära Skövde en kvinna, som gick under namnet Kant Irli.
Hon hade inget särdeles gott rykte, men när hon kände döden nalkas, sände hon efter
prästen.
Det var självaste prosen Hummel, som kom. Han stegade in i stugan och började taga av
sin stora tulnör, när gumman började kvida från sängen.
"Vet pastorn, ja ä en sån stor fattig, sundig människa".
"Ja", sa prosten, "jag har hört det".
"Vem faen har sagt dä!" skrek gumman och satte sig ilsk och kapprak i sängen.
*
På ett husförhör talade pastorn om, huru Gud var allestädes närvarande och såg
allt, och så frågade han en liten pigg pojke:
"Hör du min lilla vän, vet du någon plats, där inte Gud finns?"
"Jaha", sa pojken, "dä vet ja vesst dä".
"Var är det då?" sa prästen.
"Jo, han finns ente i fars potätekällare".
"Jo, min lille gosse, det står i Bibeln, i böckernas bok, att Gud är allestädes
närvarande, och således finns han också i din fars potatiskällare.
"Nää, nu lurte pastorn säk, för far har ingen potätekällare", sa pojken.
*
En mycket näsvis och självrådig jänta hade blivit starkt förkyld, så att modern
tillkallade doktorn.
Modern bad doktorn att råda flickan att använda underkläder, som hon själv ej kunde
förmå henne till. Doktorn undersökte flickans hals och sade:
"Mitt barn! Du använder nog inga underkläder."
"Kan doktorn se dä i min hals?"
"Javisst, min flicka".
"Dä va märkvärditt. Då kanske han också kan titta upp i min ända å se om min
hatt sitter rätt?"
*
"Ja kan ente begripa, var i jössu namn ja har gjort å glasöga?" sa gumman.
"I har ju dom på näsa mor", sa pojken.
"Jaså, inte dä ser ja en gång. Då ä dä la snart slut mä mäk."
Korsbergavisan (1880)
Om ni vill skall jag räkna upp hela raden
av alla gubbar, som finns i Rusarpa staden.
Först och främst har vi gamle KAPPEN
den lögnarn och nyhetstravande lappen.
Nummer ant det är gamle FILIP kantänka,
han liksom borgmästare här i staden vill blänka.
Sedan har vi TRÄDGÅRDSMÄSTAREN den muntre och rara,
han som friat till Säva Klara,
han ansar blommor och sätter plantor med mera,
om sommarn han formar tegel av lera.
Så har vi LILLE AUGUST och STORE JOHAN på Backen,
vilka båda för ingen man böjer nacken.
Lille August går på tegelbruket och stretar
och Store Johan på fabriken arbetar.
JOHANNES BJÖRN får jag presentera för eder,
han hör ju också till Rusarpsgubbarnas leder.
Då INSPEKTORN på stationen blåser av sista tågen,
ULLARS-JOHAN hänger bort hyveln och sågen
och hugger ver uti skjulet
och URMAKARN hänger upp klockehjulet.
Gubben LINDER må ej heller förglömmas
fast han kanske snart uti graven skall gömmas,
skrynklig panna och vita hårstrån han äger,
står vid disken och räknar pengar och väger.
TILÉN och FRIDHOLM börjar med honom konkurrera
och sälja sill och kalvkött med mera.
Förr satt Fridholm så krokig och gjorde skor över lästen,
men i hans ställe här finnas många förresten.
SMEDEN JOHANSSON hamrar på sina spikar
och ibland predikar han för sina likar.
Vid måltidsbordet han för sig så lite tager
och därför är han jämt och ständigt så mager.
Klockare finnas här också förresten,
som vill hålla sig lika goda som prästen.
AXEL BJÖRKLUND heter fälle den ene
och den andre BLOMMÉN, nota bene.
FRÖLANDER stoppar ständigt sin pipa
och AUGUST BOGREN skjuter orre och ripa.
Till sist har vi SKRÄDDARE KJELLANDER,
han för sin sax och nål utan klander.
I Hjo Tidning hade jag mina första verser i tryck den 29 januari 1890. Det var vid min barndomsvän Alma Frölanders begravning. Jag var nog mycket mindre hedning på den tiden.
Ett böneböte i Korsberga 1881
Korsberga socken har minnen mörka och ljusa
Och dess natur kan en vanlig mänska förtjusa
Dess höga kullar och djupa dalar och dungar
Men också känt för en massa elaka ungar.
Ett bönemöte där hölls en gång hos en käring
Hon hade bakat en massa bröd till förtäring
Båd bullar, kringlor och stora skorpor och kaker
Där prydde bordet med andra olika saker.
Vi var två pojkar på satans illtyg beredda
Att passa på, när vi var av ingen besedda
Att smuggla myrägg i varje bulle och kaka
Vi visste verkan och att man ej kan dom smaka.
Där kommo kvinnor och gamla käringar och töser
Med lingult hår och med kinder röda som kröser
Och några drängar med mullbänk tjock under läppen
Och så Aposteln som vanligt stödd utav käppen.
Men blott de troende togo plats invid bordet
Och vällingprästen var den som först tog till ordet
Han varmt välsignade både kaffe och kanna
Och bad så vackert och ömt om "Söster Johanna".
"Guss barn" sen började strax att gudligen äta
Tre doppekoppar i rad, åtföljd av två släta
Och vi fick sitta och sukta, vänta och undra
Till dess Apostelen börja svavla och dundra.
Men mor Johanna så mycket älskade katta
Hon hade magvärk där som hon låg på sin matta
Hon krökte på sig så oförskämt och så luden
Och Fy för tusan! Så vämjeligt kommo ljuden.
Med öppen mun obeskrivligt rörd stod Johanna
Från hennes läppar vi hörde viskas: "Förbanna!"
I skaftet grep hon den ouppfostrade katten
Och slängde ut'en burdus i becksvarta natten.
Men kisses insats sågs predikanten ej röra
Han ville bara de frälstas vittnesmål höra
Och själv servera han många brinnande böner
Och svavla vådligt otrogna djävulens söner.
Så om en stund tycktes äntligen myräggen verka
Ibland de troende vi en oro tycks märka
Den första smällen den kom från Söster Johanna
Vi hörde tydligt igen ett: "Faen anamma!"
Oroligt sutto "Guss barn" kring vällingaprästen
Och vred och vände och snöt och hosta förresten
Men hur de hosta och snöt och hur de sig vände
Så kan ni gissa er vad till slut som dem hände.
Med sånger sökte de övergå sitt dilemma
När det ej hjälpte att både trycka och klämma
De funno svårt att båd bedja, sjunga och frukta
Uti den katt och den folkträngsel lukta.
Ja den predikan den kom ju snart till att stanna
För prästen vred sig och small som en beckekanna
Och fula ord fick med ömma böner sig blanda
Men ingen skyllade på Den heliga Anda.
Det var så många som både skratta och fnissa
Och tyckte liksom det var en hämnd för den kissa
Men vi som skapade detta fula mirakel
Ej led av samvetskval för ett sådant spektakel.
Min mormor Kajsa i Källebo brukade ju säga, att jag var en
"Jädranas pojet" som tänkte mera på odygd än min själs frälsning.
Tänk om jag skulle fått all den smörj jag blev lovad för mina visor. Jag fick ju en
hel del, när jag var liten, men jag blev snart kavat nog att försvara mig. Många
bataljer stodo i Korsberga. Skollärarens fru sade åt min mor, att jag var en
"skräck för hela sockna". Jag var sexton år då och hade klått upp deras
stora dräng. Jag blev ju hyggligare och var tämligen väl ansedd, då jag lämnade.
Vällingprästen
Att våra bygder så kära, det kan väl hända
Att de för synder och djävla konster är kända
Men nu så skall det väl bliva slut på den sorten
Ty det har kommit en stor Apostel till orten.
Men inte liknar'n precis i syna en ängel
Men mer en rackare och en skälm eller bängel
Och bägge skankorna är varandra ej lika
Så därför får han stödd vid sin knölpåk predika.
Han offrar böner för både kaffet och doppet
Och ordar mycket om Kristi kärlek och hoppet
Och många käringar utav synder betryckta
Sig säkra känner han driver satan på flykta.
Vid hans grimaser de alla bliga och gapa
De undra säkert vem honom så kunnat skapa
Att skylla Gud vore mycket syndigt dessvärre
Så slarvigt vårdslös vore aldrig vår Herre.
Och får han höra att någon kvinna är sjuker
Som för Guds ande och helga ordet är mjuker
Så går han dit och på enkelt sätt henne botar
Om ock av svartsjuka hennes gubbe då knotar.
Nog stora tvivel här råder om att en tocken
Kan driva glädjen och synd från Korsberga socken
Snart kommer våren med bälgaspel för var piga
Då får Apostelen nog försvinna och tiga.
Ja, snart förglöms nog den halta vällingaprästen
Båd' "Nådens ordning" och "Själens frälsning" förresten
Vid ungdoms fröjd och med dans på Galgarebacken
Där rödkint ungmö och kraftig dräng slår i klacken.
_ =samlat. (Efter collect.)
Vid ungdoms fröjd och med dans på Galgarebacken
Där rödkint ungmö och kraftig dräng slår i klacken.
