Riksdagsmannen

Så började då Carl Perssons långa bana som ledamot av riksdagens 2:a kammare. På hans gravsten på Korsberga gamla kyrkogård står bl.a. orden: "Ledamot av II K under 43 riksdagar". - Det ser först litet förbryllande ut, när man vet, att han började 1882 och slutade 1918, d..v.s. endast 37 år, men det var inte bara de 37 ordinarie, lagtima, riksdagarna han deltog i utan också 4 urtima riksdagar, varav den sista hösten 1918 samt i 2 upplösta. - Under de 37 riksdagsåren representerade han Vartofta och Frökinds domsagas valkrets (enmansvalkrets) under åren 1881-1911 och Skaraborgs läns södra valkrets (flermansvalkrets,med 5 mandat) under åren 1912-1918. Den sista mandatperiod, för vilken han var vald, omfattade tiden 1918-1920 men han deltog endast i de båda riksdagarna under 1918 (den lagtima på våren och den urtima på höster,). I början av januari 1919, före riksdagsarbetets början avsade han sig ledamotskapet,.

Vid riksdagsmannavalen i den gamla valkretsen Vartofta-Frökind blev han period efter period, som då. gällde 3 år, omvald varje gång utom en (valet 1893 för perioden 1894-1896) med mycket, stor majoritet. Nedstående tabell 'för valen 1890-1905, tagen ur Aftonbladet 23-10- 1906, är belysande.

I Korsberga socken fick Carl Persson för det mesta samtliga röster, vilket visar hans grundmurade anseende i sin hemkommun.

En flyktig blick på denna tabell visar att Carl Perssons återval endast en enda gång varit allvarligt hotad, nämligen 1893.

Vad var då orsaken till detta? En bidragande orsak, dock säkerligen icke utslagsgivande, var att Carl Persson hade blivit indragen i en process mellan mjölnaren A.G. Larsson i Fröjered och hans svåger handlanden Jansson också i Fröjered. Efter att från början ha gällt frågor rörande A.G. Larssons konkurs, där Carl Persson deltagit i utredningen i egenskap av syssloman, utvecklade sig händelserna till att A.G. Larsson stämde Jansson för mened och i det målet blev Carl Persson jämte sin gode vän och, riksdagskamrat L.J. Jansson i Djursätra och skolläraren C.E. Carlsson i Fröjered instämda av käranden Larsson för att de, som det står i stämningsansökan, "undanhållit sanningsenligt upplysning och derigenom fört eller sökt föra Häradsrätten bakom ljuset samt att vittnet Persson sökt inverka på förut hörda vittnen, alla till svarandens fördel, och för att undandölja hans orätta och olagliga beteende". Häradsrättens utslag 22.4. 1892 blev friande, liksom också Göta Hovrätts 20.12. 1892 men Larsson fullföljde till Högsta Domstolen, som 15.8- 1893 fastställde Häradsrättens och Hovrättens utslag. - Målet blev således avgjort kort före riksdagsmannavalet i september 1893. Hade så ej skett hade han ej varit valbar enligt då gällande bestämmelser. - Hans politiska bana hade därigenom antagligen blivit stoppad. - Nu blev detta inte fallet, men i agitationen mot hans återval utnyttjade givetvis motståndarna denna process. - Nej, den verkliga och viktigaste orsaken till att så många röstade emot honom vid detta riksdagsval var av helt politisk natur. - När Carl Persson kom in i riksdagen 1882 anslöt han sig till Lantmannapartiet, där den ledande mannen då var Carl Ifvarsson. Partiet stod då på höjden av sin makt. 1888 i samband med de stora tullstriderna splittrades partiet. Protektionisterna gick ur och bildade Det nya lantmannapartiet, och de som kvarstodo antog då namnet Det gamla lantmannapartiet. Som lantbrukare var givetvis Carl Persson anhängare av spannmålstullar och inträdde därför i Det nya lantmannapartiet, men eftersom han icke var någon extrem tullanhängare och i övrigt mer hade moderata, nästan liberala uppfattningar i övriga politiska frågor, så trivdes han icke i partiet utan övergick eller kanske snarare "återgick" vid urtima riksdagen 1892 till Det gamla lantmannapartiet, där han kände sig mera hemma. Det var detta "svek", som kritiserades inför riksdagsvalet 1893, i Vartofta-valkretsen, främst av godsägare och storbönder, som ville ha en av "de sina" som riksdagsman. Det gick nu inte, utan Carl Perssons förtroende bland de mindre jordbrukarna och övriga utanför jordbrukarnas krets var så stort, att han återvaldes, och inte bara den gången utan också i fortsättningen, så länge valkretsen bestod, d.v.s. till och med år 1911. - År 1895 återförenades de båda lantmannapartierna under sitt gamla partinamn Lantmannapartiet, inom vilket parti Carl Persson fick en alltmer dominerande ställning. 1899 blev han medlem av förtroenderådet (partistyrelsen) och 1909-1911 ordförande i detta. Hans väg gick emellertid alltmer åt höger och då Lantmanna- och borgarpartiet år 1912 bildades genom sammanslagning av Lantmannapartiet och Nationella framstegspartiet blev han dess förste ordförande, dock endast under det första året, varefter Arvid Lindman blev ledare. -Någon partiledare i ordets verkliga betydelse var aldrig Carl Persson. Därtill saknade han intresse och kanske också fallenhet. Hans bestående insatser inom svensk politik ligger på ett helt annat plan. - Carl Persson tillhörde det nybildade partiet under hela sin återstående riksdagsmannatid och särskilt under de första åren hade han ett stort inflytande inom partiet såsom medlem av förtroenderådet. I sin nya valkrets, Skaraborgs läns södra valkrets, var han från 1912 och till sin avgång invald på moderata listor med kandidater som delade Lartmanna- och borgarpartiets åsikter. -

Ehuru Carl Perssons insatser som riksdagsman icke i främsta rummet är av direkt politisk art utan domineras av det arbete han utfört i utskott och kommittéer, så skall här i alla fall tas upp några stora politiska frågor och Carl Perssons åsikter och agerande i dessa, med undantag av den betydelsefulla tullfrågan, där hans ställningstagande väl får anses vara klargjord i det föregående.

Carl Persson är ju framför allt känd som en stor sparsamhetsivrare, som "höll hårt om statens pung", allt enligt traditionerna från Lantmannapartiets äldre period. Detta medförde bl.a. att han motsatte sig härordningsförslagen av år 1892 och 1901. Senare, under trycket av världshändelserna som ledde fram till 1:a världskriget, blev han dock en varm försvarsvän. - I rösträttsstriderna i början av 1900-talet, som ledde fram till den allmänna rösträtten för män vid val till 2:a kammaren, tog han verksam del. Han var anhängare till en utökning av rösträtten men var avgjord motståndare till de proportionella valen. Med den självständighet, som var utmärkande för honom, hade han svårt att tänka sig att vara bunden av ett partiprogram. De gamla majoritetsvalen i enmansvalkretsar voro idealet för honom. - Unionsbrottet 1905 var givetvis en händelse, som han givetvis måste ta ställning till. Som medlem av de 2 särskilda utskotten, som behandlade frågan i riksdagen, där han f.ö. var vice ordförande i det sista, verkade han för en "mjuk" uppgörelse helt i linje med Gamla lantmannapartiets åsikt och bidrog därigenom till en fredlig uppgörelse. - I försvarsfrågorna 1914 tog han verksam del. Har. var medlem av 1911-1914 års försvarsberedning. - Så till slut den, stora demokratisering av det svenska samhället genom den allmänna rösträttens införande på urtima riksdagen 1918. - Carl Persson var måttligt intresserad, och deltog inte i debatterna. lians "svala" intresse kan kanske utläsas av hans öppningsanförande vid urtimans början d. 30 oktober. Han - var då sedan några år kammarens ålderspresident. Hans lapidariska ord lyder enl. kammarens protokoll: '"Mina herrar! Intill dess, det för kammaren tillkännagivits, vilka som förordnats till talman och vice talman, åligger det mig att föra ordet, och jag ber att få hälsa alla hjärtligt välkomna till utförande av det arbete, som föreligger. Med dessa ord förklarar jag detta sammanträde öppnat."

Nu var väl Carl Persson inte känd för att vara en stortalare, men detta var ju i torftigaste laget inför en riksdag, som väl är en av de betydelsefullaste i modern tid. Men det hade väl sin förklaring i detta speciella fallet. -

Hurudan var då Carl Persson som riksdagstalare? - Här nedan finns ett omdöme. Gereraldirektören i Statskontoret Wilhelm Björk, så socialdemokrat han var, dock en stor beundrare av Carl Persson, berättar i en artikel i Göteborgs-Posten 11.1. 1966 följande: "Från, det tillfälle, då jag 1908 för första gången från andra kammarens talmansläktare konfronterades med den folkvalda, bevarar jag ett livligt minne av hur ledamöterna lämnade sina bänkar och samlades kring en äldre man på Västgöta-bänken. Han talade ganska lågmält, men anförandet, beledsagas av måttfulla handrörelser, präglades av synnerlig reda och ingående sakkännedom. Och då det ringde till votering och mannarna i en lång rad vandrade runt talmansbordet, inhöstades segern av den sida, som den så uppmärksammade talaren företrätt. Vad saken gällde har inte stannat kvar i minnet. Men talaren var Carl Persson i Stallerhult, bondehövdingen" Carl. Persson hade alltid för vana att ej använda kammarens talarstol utan talade alltid från sin bänk.

Därigenom blev det utomordentligt svårt för andra än riksdagens ledamöter att följa hans anföranden, vilket dåtidens riksdagsreferenter klagade över. "Men det spelar ingen roll", sa en gång en sådan, "jag begriper ju ändå inte, vad han säger. Han talade ett obegripligt tungomål det lär vara västgötska och så talar han fruktansvärt fort och tyst."

Det inflytande, som han utövade genom vad han sade i kammardebatterna, var dock ett intet mot vad det betydde, som han sade i utskott och kommittéer. "Har Stallerhult gått med på det, så behöver du inte vara orolig. Det blir som han vill", var uttalanden, som var gängse i riksdagen under 1900-talets första årtionde. Då det i denna artikel icke är möjligt att redogöra för allt, vad han uträttat i utskotten och kommittéerna samt som sakkunnig så lämnas här nedan bara en uppräkning av de viktigaste sådana, som han varit medlem av. Det viktigaste var givetvis Statsutskottet, där hans insatser under 28 år varit av utomordentligt stor betydelse. Sammanställningen har han gjort själv den 14-3- 1925, året innan han dog. Hans utomordentligt goda minne, för vilket han var känd, hade icke försvagats, däremot var hans hörsel då betydligt nedsatt. Att denna förteckning kommit till ha vi redaktören för Västgöta-Bladet Otto Svensson att tacka. han skriver i sin tidning 23.2. 1926 i sin minnesruna över den då nyss avlidne följande. - Av någon anledning kom jag att stanna efter 80-årsfestens slut. Här satt den gamle i kretsen av hustru, barn och barnbarn och berättade åtskilligt ur sitt rika liv. Där låg en familjebibel i praktfullt band på ett bord. I den skulle Farbror teckna upp alla sina förtroendeuppdrag till glädje och uppmuntran för efterlevande", menade jag. "Ja, det är vä1 ingenting'", svarar han. Vid ett senare sammanträffande sade han mig dock: "Nu har jag gjort, som du sá, men jag skrev det inte i bibeln". Här nedan följer förteckningen av uppdragen jämte upplysningar om hans utmärkelser i form av ordnar. - Författaren har förtydligat genom att i parenteser tidsangiva de olika uppdragen.

Vald till Riksdagsman i Andra kammaren 1881.

Innehade detta uppdrag till och med 1918 års slut, då avsägelse skedde. Bevistat 43 riksdagar, derav 37 ordinarie och 6 urtima.

Inom riksdagen varit:

Suppleant i Lagutskottet 3 år (1885-1887A)

Ledamot i " 3 år (1888-1890)

Suppleant i Statsutskottet 1 år (1887B)

Ledamot i 28 år (1891-1918.A)

Statsrevisor (1890. 1898,19001,1902-1904) 8 år

Ledamot i flera särskilda utskott (ex. Läroverksutskottet 1904)

Ledamot av Talmanskonferensen i flera år (1907-1914B)

Ålderspresident de fem sista åren (1914-1918)

Av Kongl. Maj:t haft förordnanden till ledamot i följande kommittéer och kommissioner.

Mantalskrivningskommittén (1889)

Kommittén för utarbetande av lag ang. Civilstatens pensionsväsende (1889-1902)

Post- och Telegrafkommittén (1899~1901)

Kommittén ang. omorganisation av Arméns musikpersonal (1902-1903)

Ledamot i Löneregleringskommittén fr.o.m. 1902 t.o.m. 1918.

Ledamot i kommissionen för truppförbandens förläggning

Sakkunnig för bearbetandet av förslaget ang. arméns

centrala förvaltningsmyndighet (1907)

Ledamot i Bodens befästningskommitté (1905)

Sakkunnig ang. omorganisation av Marinförvaltnirigen (1907-1908)

Sakkunnig ang. utredning av den brist som uppstått i byggnadsanslagen för Armén(1907)

Sakkunnig för utarbetande av reglemente för blivande civilkommission (1908-1910)

Ledamot i Civilkommissionen, v.ordf. hela tiden 1908~1915)

Ledamot i kommittén för omorganisation av Medicinalstyrelsen (1908)

Sakkunnig ang. utredning om behovet av vissa byggneder för armén

Sakkunnig ang. utredning om officerarnas enskilda byggnader å

mötesplatserna samt användning av platserna

Ledamot i Lönekommitten för personal anställd i järnvägsstaten (1906-1907)

Sakkunnig för fortsatt utredning ang. Presterskapets avlöning (1909)

Sakkunnig för uppgörande av förslag till förplägnadsanstalter

i Boden och Karlsborg (1910)

Ledamot i försvarsberedningen (Staafs stora försvarskommitté) (1911-1914)

Ledamot i kommittén för Patent- och registreringsverket (1912)

Ledamot i kommittén för utarbetade av lag ang. Arméns och

Marinens avlöning i krig (1914-1915)

Sakkunnig ang. granskning och utarbetande av lag ang. upplåtade

av -.mark för militära behov, tågordning för trupper -m.fl. frågor (1916-1917)

Åtskilliga förordnanden att inom vederbörande departement några dagar biträda statsrådet och

expeditionschefer, att granska vissa frågor som i K. Prop. ämnats föreläggas Riksdagen.

Det första kommittéarbetet började 1889 och avsade jag mig i slutet av 1918 vad som då ej avslutats

näml. 1902 års Löneregleringskommitté.

Av K. Maj:t blev jag 1899 utnämnd till Riddare av Kongl. Vasaorden.

1906 Riddare av Kongl. Nordstierneorden.

1915 Kommendör av K. Wasaorden 2dra klass

1922 Kommendör av K. Wasaorden l sta klass

Betecknas: Kommendör av K.W.O. 1 kl. R.N.O.