Framställtes av Crono Länsman Bengt Andersson drängarna Lars Andersson i Qvarnängen och Håkan Ersson i Nybygget Fridene 18 år gamla vilka tillsammans med Anders Bengtsson i Torstensgården Orleka, som ej inställde sig, hade varit på Fridene kyrkogård natten mellan skärtorsdag och Långfreda och gjort åtskilliga torvor lösa med en spade. Drängarna gjorde en frivillig bekännelse att Anders Bengtsson kommit till dem Skärtorsdagen före aftonen och bett dem följa med så ville han laga deras bössor så att de skulle skjuta rätt. De begav sig till Fridene kyrkogård. Håkan tog med sig en spade från Nybygget åtskilliga torvor sydost på kyrkogården löstagit av en halv alns bredd, somliga av 3 alnars längd och somliga mindre och sedan torvorna mitt under varit från jorden lossade och ej vid ändarna losstagne tillstå Lars Andersson och Håkan Ersson sig hava med en staver hållit upp torvorna och Anders Bengtsson stuckit deras trenne bössor därunder 3 gånger, dock skall han ej därvid brukat något tal, och han förut sagt till dem på vägen, när de gingo till Fridene kyrkogård. När de gick därifrån försökte de att få skjuta änder i en mosse vid åhn Tijan, nära vid Dala såg och det varit i dagningen Långfredagen men ej fått skjuta. Därefter gick de hem var och en till sitt. Ingendera hade varit i Fridene kyrka Långfredagen. Påskdagen vid Fröjereds kyrka skall Anders B. sagt till dem bägge att de inte skulle bekänna det han och varit vid Fridene kyrkogård, och samma gång föregiver Håkan att Anders B. skolat med ihjälskjutande hotat honom om han talar därom för någon. Drängarna omtalar att när de Skärtorsdag gingo till Fridene kyrkogård, Anders B. låtit och blåsit i sin hand -------- ett ljud till att förskräcka folk därmed. Drängarna hade ej mer att bekänna utan sade att Anders B. styrkt dem det ej varit någon synd, att de på kyrkogården torv upptagit.

Voro från Fridene socken största delen dess inbyggare tillstädes som betygade att på nio ställen voro torvor på Fridene kyrkogård lossade om natten till Långfredag, men ej sett vem det gjort, mer än pigan Kirstin Andersdotter på Stommen i Fridene, nu närvarande, vilken sett genom fönstret trenne personer på skärtorsdagsnatten på kyrkogården, men vilka det var visste hon intet..

Uppskov i målet. Länsman Bengt Andersson ålägges att genom tjänliga medel låta Anders B. inför rätta bringa.

Anders Bengtsson Cronoåttingshemmanet Torstensgården vid Orleka angav som orsak att han uteblivet från förra tinget. Han hade fått så svår tandvärk, att han ej kunnat infinna sig till Rätten utan måste ligga i Dimbo ängar och efter Tinget av fruktan gått till Småland i Hjelms socken och Rusthållet Håkontorp och vistades där 14 dagar och bekänner att den fruktan sig yppat av den onda gärning som han natten mellan Skärtorsdag och Långfredag varit med om på Fridene kyrkogård. Vill nu ej påminna sig hur många torvor han lossat men att de var sina bössor 3 gånger trädt, föregivande Anders B. att han en gång för åtskilliga år sedan vid sitt varande i Mariestad skall hört de där inkvarterade Sachsiske fångar talt sins emellan och beklagat, att det unga svenska folket ej kan rätt låta skjuta och Sachsarna sig då utlåtit att den som vill bliva Perfekt med skjutning ock kunna träffa tavlan, skall uppgräva torvor på en kyrkogård om nattetid och träda sin bössa därunder, så kan den skjuta rätt och träffa tavlan och få en Ducat.

Anders B. berättar hur de följdes åt till Fridene kyrkogård, hur de stucko bössorna under torvorna. Vid hemgången följde de ån Tijan och när de blevo något folk varse begynte Anders B. tjuta grovt i nävarna och drängarna med grannare ljud och grannarna i byarna Fridene och Västarp, som det hört hade blivit förskräckta, som Bengt Andersson på Skattegården Västarp nu besannade och visste ej om det var Trollpackans ljud eller annat. Tillstående att de åter ingått i Blikstorps qvarnestuga och där lämnat spaden efter sig och vid Dahla såg åtskildes de.

Vid undersökning erkände Anders B. att han var in emot 50 år gammal och vad han kunde förstå i Christendom såväl som vad kunskap drängarna däruti hade, samt tillfrågades emot vad Budord de kunna veta sig ha felat, svarade Håkan Ersson, mot andra budet mot Herrans namns missbruk såväl som det 3:dje budet med Sabbatsdagens helgande De tre sade sig att de kommit till Dahla såg i dagningen på Långfredagen och lade sig drängen Lars A. sig efter han var något rusig av brännvinet, som de supit i Qvarnängen, Nybygget och Blikstorp och sedan solen var uppgången Långfredag gått därifrån till att skjuta änder men ej bekommit några. Sedan har alla gått till sina hem och ingendera hade gått till kyrkan Långfredagen eller tänkt på att helga Sabbatsdagen. Drängen Håkan hade frågat Anders B. om det måste göras en Skärtorsdagsnatt, men hade inget annat svar fått än att han frågat Sachsarna, som sagt det vore lika gott vad natt det vore. Förnekade Ander B. högeligen att han aldrig någonsin mer än denna gången denna stora förseelse brukat och ingen av dem ville bekänna att de haft det ringaste tal när bössorna stuckos under torvorna på Fridene kyrkogård men eftersom Sachsarna skolat sagt att de intet acta i sitt land om någon det såge, erkänner Anders B. det han sagt för drängarna, att han actar intet om aller kyrkoallmogen och Prästen sågo det, men intet ville han vidkänna sig sagt det skulle vara en torsdag. Håkan E. erkänner att han vid förra tinget uti Anders B:s frånvaro talat osanning när han sagt att Anders B. hotat honom med ihjälskjutande om han röjer vad de gjort Anders B. viste sig nu mycket sorgbunden och föregav han aldrig sådant förr gjort, och aldrig skall han uppenbarat denna konsten för mer än drängarna. Efter en lång förmaning till Anders B. att bekänna rätta sanningen, som han vill tilltro sig att bliva hos Gud till nåder upptagen, tillfrågades han för vilken orsak han emot Guds bud, som för honom och Biblen upplöstes, haver brukat "Dagevälgning" och just natten mellan Skärtorsdag och Långfredag då vår Frälsare Jesus Christus var under sin stora smälek, om Anders B. därmed Jesu bittra lidande till förakt denna konst velat öva, Svarade att han inte kom ihåg som han bort göra att betrakta den natten och Långfredagen till vår Frälsares sannskyldiga ihågkommelse och drängarna bekände att det icke heller dem i minnet kom och ehuru mångfallt på dem questionerades och sanningen med all flit utfrågat söktes, kunde dock de tre till ingen annan bekännelse bringas. Tog Rätten saken efter tryggaste samveten till överläggande.