Utdrag Allmogeurmakeriet i Västergötland v. Småland av Einar Magnusson.
Almogeurmakeriets uppkomst Då allmogeurmakeriet alltid främst har varit inriktat på golvurs- och väggursfram- ställningen, är det helt naturligt att det så gott som uteslutande är dessa ur, som be- handlas i detta arbete. Något litet blir det också om torn- och husur. Golvur började framställas i England under senare hälften av 1600-talet, efter det att Huygens år 1657 hade konstruerat det första pendeluret. Det var den raka engelska fodraltypen, av vilken man främst i västra Sverige kan spåra vissa tidiga influenser i början av 1700-talet. Christopher Polhems så välkända och förnämliga golvur från Stjärnsund i södra Da- larna började framställas i det tidiga 1700-talet. Det var också från början efter engelskt inflytande. Man frågar sig därför, om det möjligen kan ha kommit några impulser från Stjärnsund till de finsmeder i Västergötland, som arbetade med urmakeri. Pol- hem hade nära släktingar, som bodde i Falköping. Det var en broder och hans efter- kommande. Fadern, som kom från Pommern till Gotland, hette Wolf Ch. Polhammar, och falköpingsgrenen bar naturligtvis det gamla namnet Polhammar. De levde i sta- den i 5 generationer från omkring 1695 och till 1886, då den siste dog. Men något spår av urmakaretraditioner från Stjärnsund till Falköping eller annan ort i Väster- götland finns ej. Falköpingssläkten, a v vilken. den förste medlemmen var rusthållare och gav upphov till namnet Pålhammarsgården i Dotorp, sysslade med andra närings- fång. De flesta var handlare och rådmän; andra yrken i släkten var snickare, orgel- byggare, hattmakare och tenngjutare m. fl. Den svenska allmogen fick säkerligen sina första impulser till urmakeriet från stä- dernas ur- och säjermakare, och dessa hade väl i allmänhet lärt konsten av engels- männen. Så var det nog även i Västergötland. Men vi har säkert någon gång också haft mycket tidiga allmogeurmakare i vårt land. En av de allra tidigaste säjermakarna i Jönköping var Gudmund Persson Locke. Denne skriver i en inlaga till konungen 1662, att han i sin ungdom hade lärt urmakeri hemma hos sin fader Peter Larsson i Arena i Kalmar län, "nu en gammal kronans be- tjente och bonde". Tydligen var fadern således allmogeurmakare redan i början av 1600-talet.
Från vilka yrken utgick allmogeurmakarna?
En mycket intressant sak är upptäckten att ett flertal allmogeurmakare har utgått
från de gamla vapensmedssläkterna vid Jönköpings gevärsfaktori. Det är ingen en-
staka tillfällighet att vapensmederna även sysslade med urmakeri. Tvärtom förekom-
mer det mycket ofta. Detta förhållande beror väl främst på att de var skickliga fin-
smeder och att de hade verktyg som med liten komplettering även kunde användas i
urmakeriet.
Det är ett intressant förhållande att de flesta pistol- och flintlås smeder, men även
de flesta beslagsmeder vid faktoriet, frånräknat de i staden Jönköping boende, var
från socknarna väster och söder om staden. Overstelöjtnant Axel Mollstadius har
studerat detta (se hans utförliga avhandling i Meddelanden från Jönköpings läns
hembygdsförbund 1958). Enligt Mollstadii tabell å sid. 155 på flintlåssmeder, vilken
tabell här av mig efter originalhandlingarna i krigsarkivet något korrigerats i vad
det gäller västgötasocknarna, bodde år 1720 (i de här angivna antalen är ej blott mäs-
tare utan även gesäller och lärlingar medräknade) 139 st. i staden, 36 i Bankeryd, 19
i Sandseryd, 8 i Järstorp, 5 i Ljungarum, 4 i Bondstorp, 2 i Mulseryd och 1 i N.
Unnarydj i andra socknar i Jönköpings län endast 17, varav blott 5 från Hakarp
(Huskvarna). Det blir 231 st. i Småland, av vilka ej mindre än 75 st. från socknarna
väster och sydväst om staden. I västgötasocknarna fanns det samtidigt 19 i Habo och
Gustav Adolf, 12 i Sandhem, 11 i Velinga, 6 i Daretorp, 5 i Nykyrka, 4 i Brandstorp,
3 i Skörstorp, 2 i Härja, 2 i Näs i Yllestads gäll ("ulsta gäll"), 1 i Utvängstorp och
1 i Fågelås gäll ("fulåsa gäll"). Det blir 66 st i västgötasocknarna. Det är således
fastslaget att flintlåssmederna år 1720 förutom i själva staden för det mesta bodde i
socknarna väster om denna och långt uppåt Västergötland.
Likaså är förhållandet med allmogeurmakarna under 1700-talets senare de1..De an-
träffas mest i socknarna väster och sydväst om Jönköping samt uppåt Västergötland.
Västergötlands vapensmedsgårdar med- mästare under ]önköpings faktori enligt utdrag ur 1720 års rulla, det enda år som gårdarnas namn angives, här nedan ordnade efter nutida socknar. I originalet står de vanligen blott angivna i det och det gället. Skrivaren har i flera fall stavat ortnamnen på ett nästan obegripligt sätt. Men med god lokalkännedom förstår man vad som avses.
Socknar Gårdar Mästare Antal arbetare
.Brandstorp, Bredegården Anders Månsson Rånge 3 gårdarna angives Bruniorps gård ligga i Waretorps skall väl vara (=Daretorps) gäll Brandstorps gård Gunnar Milberg 1 4
Daretorp (hela tiden Prästgårdens torp Lars Lindberg 1
står det Waretorp) Påvelstorp Sven Holm 1
Rudan Sven Sjölander 1
St. Blåhult Anders Rånge 1
Wåhult (skall väl vara Anders Ekman 1
Blåhult)
St. Älgarås Sven Liedberg 1 6
Habo Furehult ingen mäst. blott gossen
And. Jonsson 1
Kärnekulla Gabriel Ruckman 3
Kärrs gästg.gård Thore Traneberg 3
Lids gård Måns Banck 2
torp und. Ljunga And. Löfberg 1
Tiärhult Måns Giöther 2
Slättebråten Olof Pihl 1
Österlida gård Anders Lindberg 3
Österlida gård Lars Ruckman 2 18 .
Gustaf Adolf Gäbo by Johan Giölman 1 1 Härja Svalefjäll Jon Svanberg 2 2
Nykyrka Ryd Nils Ljungberg 1
Spåneryd Pehr Thorsson, en av ge-
sällerna hette
Thore Ljungberg 4 5
Sandhem Broholm Nils Halberg 1
Härstorp Jöns Landberg 3
Härstorp Nils Landgren 1
Slottarna Nils Lindberg 4
Tinghalla Jöns Beckman 3 12
Skörstorp under Orreholmens säteri Olof Wallgren 3 3
Utvängstorp Lumåsen (=Lund-Äsen) Johan Walman 1 1
Velinga Berg And. Mylberg 1
Hadäng Backgård Måns Rånge 2
Korsgården Olof Hansson 1
Skattegården Pehr Ackling 1
Velinga Måns Rånges änka 2
Velinga 1
Velinga gård Per Landgren 1
torp i Velinga And. Beckman 2 11
Vapensmeder under Jönköpings gevärsfaktori år 1720, boende i Skaraborgs län. Sammandrag Lås- Pip Beslag Kling Balj- smeder smeder smeder smeder makare
Brandstorp ...........................4
Daretorp .............................6 .............. 2
Gustaf Adolf .........................1 .............. 2 2
Habo ................................18 ......10...... 16 ..... 3 .....3
Härja.................................2
Nykyrke ..............................5
Sandhem .............................12 ...... 4 2
Skörstorp ............................3
Utvängstorp ..........................1
Velinga .............................11
Fågelås (fulåsa gäll) ................1
Yllestad (ulsta gäll) ................2
66 14 20 3 7
Varför vapensmederna även började syssla med urmakeri Man frågar sig givetvis hur det kommer sig att ett flertal vapensmeder även började syssla med urmakeri. Det tycks vara så, att det mot slutet av 1750-talet uppstod en kris i gevärsfaktoriet och som följd därav en skism mellan detta och dess arbetare, vapensmederna. ]önköpings gevärsfaktori, som ursprungligen var ett statligt verk, hade år 1757 helt övergått i förutvarande faktor Fredrik Ehrenpreus' privata ägo. Denne var helt visst en mycket driftig och säker industriman. Men det verkar som om han var hård och missunnsam mot sina gevärssmeder. Redan långt tidigare ser det ut som om fak- torismederna knappast var fria hantverkare utan levde i ett slags livegenskap. Ingen fick t. ex. lämna sin tjänst för att bli sin egen eller taga annan anställning utan fak- torns tillstånd, och förbrytelser häremot straffades hårt. År 1760 utbröt formligen strejk vid faktoriet, kanske vårt lands första. Man grips av medkänsla och verklig beund- ran för smedernas gamle, lugne och karaktärsfaste ålderman Lars Rånge, då han för- söker h'gna, förmana och trösta sina bröder, under det att Ehrenpreus förde ett syn- nerligen, ja nästan otroligt hotfullt språk. Alltnog, vapensmederna hade mycket svårt att hävda sig mot sin mäktige chef. Det finns i krigskollegii arkiven handling av år 1760, som visar att ett flertal va- pensmeder i Vartofta härad hade det besvärligt. Det är 10 vapensmeder från Härja sn och 1 från Utvängstorp, som vill få det styrkt av häradsrätten att de var arbetsam- ma, flitiga och redliga män. Den försiktige häradshövding Creutz ville dock inte yttra sig om huruvida deras förtjänst var tillräcklig eller ej. Då akten är av stort intresse och mycket upplysande i här berörda fråga, så med- tages den här i oavkortat skick. "Utdrag av domboken, hållen vid laga vinterting med Vartofta härad uti Gästgivaregården i Dimbo den 22 mars 1760. Faktoriesmederna mästarna Pehr Lindberg, Petter Ruckman, Lars Runblad, Johan Ekman, Nils Ekman, Anders Ekman, Carl Wenberg, Anders Bengtsson, Pehr Långberg, Lars Gull- berg och J onas Lindberg anhöll o att Häradsrätten ville bestyrka riktigheten av efterföljande vittnesskrift. Emedan de älva stycken hantverkarna som äro boende här uti Västergötland i Sandhems församling, Härja och Utvängstorps socknar men sortera under Jönköpings Kong!. Gevärs- faktori e allmänneligen annhöllo om ett sannfärdigt och påliteligt vittnesbörd, såväl över deras leverne i gemen, som om deras flitighet vid hantverket och övriga villkors beskaffenhet. Ty har deras begäran blivit allmänneligen föreställd förenämnde församlings innevånare, vilka enhälleligen och samdräktigt alla med en mun intyga att desse Jönköpings Faktoriehantverkare föra en uppriktig, redlig, saktmodig och ärbar vandel, äro ganska flitiga uti deras arbete samt nyktra och sparsamma, men hava dock ganska svårt vid sin utkomst, än skönt både hustrun och barn på allt upptänkligt sätt sig bemöda, varjämte man, Gud ske lov, aldrig försport eller hört att ibland dessa faktoriehantverkare några antingen kringlupit med några sådana bud, eller de så kallade Budkavlar, som uti Kong!. förordningen förbudna äro, fast mindre att ibland dem blivit hållna någre förbudne eller enskilta sammankomster, ej heller någon sam- mangaddning någonsin varit å färde, helst de såsom ivriga och flitiga arbetare under en spar- sam levnad, äro därjämte mest allmänt av svagaste villkor, emedan förtjänsten icke kan hinna till deras tarvor eller förnödenheter uppå denna magra orten, däräst allt livsuppe- hälle är så ansenligt kostsamt. Dessutom och vad deras kristendomskunskaper vidkommer, så äro de icke heller därutinnan något att skylla. I anseende till allt detta de såsom trogne undersåtar, flitiga och redliga socknemän, stilla ärbart och Gudfruktigt folk hos alla respek- tive vederbörande till det bästa anmäles. Detta de förenämndas berömmeliga och välför- tjänta bevis stadfästa undertecknade med sina namns undersättande å samtelige Härja och Utvängstorps socknemäns vägnar, av Härja den 9 mars 1760. Bened. Lundahl comminister i Sandhem, N. Bredman, Olof Asmusson nämndeman, Jean Sandahi skogvaktare, Jonas Larsson i Kvillian, Anders Andersson i Kåremonen Kyrkovärd, Lars Jönsson i Skarpemon och Ut- vängstorps socken, Anders Jönsson i Gasarp, Sven Jansson i Äslida, Sven Larsson i Ekeberg. De å andra sidan förenämnde attesterade faktoriearbetare äro följande personer nämligen Pehr Lundberg i Svalefjäll, Petter Ruckman ibidem, Lars Rundblad i Äsalida, Joh. Ekman i Svalefjäll, Nils Ekman i Stenbacken, Anders Ekman ibidem, Carl Wennberg i Väbacken, Anders Bengtsson på Mon, Pehr Långberg i Ryggehemmet, Lars Gullberg i Bråten, Jonas Lindberg i Keddabo. Utslag. Huruvida förestående sökande faktoriesmederna äro flitiga i sitt hantverk samt om deras förtjänst kan vara tillräcklig till deras tarvom och förnödenheter, därom tillkom- mer häradsrätten icke något inseende, mindre prövande. I anseende härtill Häradsrätten ej något vidare bevis meddela kan än att förberörde i Vartofta härad boende faktoriesmeder samteliga äro av god frejd och att Herr Comminister Bengt Lundahl tillika med fändriken Nils Bredman under den här ovan intagne och tillika häradsrättens handlingar bilagde vitt- nesskrifter egenhändigt tecknat sina namn, över vilket allt bevis genom Utslag av protokollet meddelas skall. Är och dag som föreskrivna stå. På HäradsRättens vägnar. Johan Gabriel Creutz." Det framgår således av denna akt, att det var dåliga tider för faktoriet och dess smeder. Troligen var det nödvändigt för en del av vapensmederna att försöka sig på andra näringsfång, om man blott kunde slippa åtal från faktoriet. Vapensmederna i Vartofta härad hade också små lantbruk. Men då de flesta av smedsgårdarna låg på mager och karg jord på Hökensås och dess sluttningar, kan man antaga att det även var den karga bygden som drev vapensmederna till urmakareyrket, då deras vapen- smide började gå tiIIbaka.
Skilda urmakarebygder Man kan nog skönja vissa trakter i Västergötland, där aIImogeurmakeriet varit mera framträdande och vanligt. Främst lägger man då märke tiII en del socknar i östra delen av landskapet, som enligt vad som förut framhåIIits haft smides- och urmakare- traditioner från de gamla vapensmedernas tid. Det är socknarna från och med Habo i söder upp mot Kåkinds härad i norr. I nära anslutning tiII detta område har vi angränsande delar av Småland från Bankeryd och Sandseryd i norr och sedan genom hela Mo härad samt ett par socknar av Ostbo och Västbo härader söderut. Mo härad räknades fordom tiII Västergötland och tiIIhör fortfarande Skara stift. - I anslutning tiII vapensmeds trakterna vid Vättern i östra Vartofta härad har vi även ett flertal klocksakare i Kåkinds härad från Vättern och bort mot BiIIingen. Ett annat svagare urmakarecentrum ha vi i Kinds härad och något i den övriga Sjuhäradsbygden. Man vill nog ana ett visst samband meIIan kindsurmakarna och mästarna i västra Småland. Annu ett sådant område viII man nog se i västra Västergötland från Lidkäpingstrak- ten och söderut. Men urmakaretraditionerna här tycks vara mycket yngre. För övrigt är klocktillverkningen både som yrke och hemslöjd sporadiskt förekommande i hela landskapet.
Allmogeurmakarnas utbredning inom det undersökta området
I Vartoftahärad (flera av urmakarna var av vapensmedssläkter)
Agnetorp med Nygärdet Malmqvist, Johan, J. ä.
Tidaholm Björstorp Malmqvist, Johan, d. y.
Tidaholm Klingvall, Nils
Tidaholm Kron, Erik O.
Tidaholm Larsson, Evert
Tidaholm Nilsson, Axel
Baltak Under Bälteberga Stadig, Jonas
under Madängsholm Stadig, Frans
Brandstorp Baggebolet Andersson, Karl
Daretorp Ekåsen Kempe, Gustaf, far
Ekåsen Kempe, And. Gust., son
Dimbo Prästgården Jonae, Ericus
Fridene Moholm Karlsson, Anders
Blixtorp Larsson, Magnus
Fröjered Klämmesbo Andersson, Jakob
Ärby och Mobacken Enegren, Carl G.
Fröjered Nygren, Hj.
Gustaf Adolf Svedbrotorp Blåberg, Bengt
Skogen Ekberg, Jöns
Gullskog Rosell, Gust. Alexius
Sibbatorp Seth, Johan
Gubbrhålan Tornman, Isak
Habo Rissebro Björklund, Erik Emil
Habo samhälle Jansson, Sven
Korsberga Björkåsen Andersson, Jakob,
(se Fröjered!)
Ekåsen Månsson, Lars
Löpareskogen Möller, Gustaf
Nykyrke Vasen Beckman, Jonas
Ryfors Hurtig, Carl (?)
Ryfors bruk (RF) okänd mästare
Sandhem Tinghalla Beckman, Johannes
okänd gård Lundberg, Anders
Smedstorp Lundberg, Nils
Vimbla Widerberg, Nils
Skörstorp Fimsgården Pettersson, Herman Suntak Backgården Stadig, Karl
Velinga Ekekullen Bengtsson, Johannes
Torp Beckman, Petter
Vistorp Udden Glad, Karl
Äsle Prästeg.kvarn Andersson, Joh. Albert
Andersson, Johannes
Tån Johansson, Anders
Tån Kylen, Johannes
Prästeg.kvarn Månsson, Anders
I K å k i n d s härad (med angränsande delar av Gudhems härad).
Borgunda
(i Gudhems härad) Basut Andersson, Anders
Klockaregården Högman, Anders
Fågelås, Norra Löjtnantsg. Larsson, Otto
Hjortaruder Almcrants, Magnus
Fågelås, Södra Piltabolet Blomqvist, Magnus
Överhult Lundberg, Carl Johan
Hallabolet Persson, Richard
Hjo Smedstorp Carlsson, Gunnar
i staden Larsson, Harald
Kyrkefalla Sten torpet Kling, Emanuel
Tolsby "Svenna- Johannes"
Kyrketorp, N:a Tovatorp Sten vall, Carl Gust.
Mofalla Atteby Karlsson, Per
Atteby Rhodin, Carl
Atteby Rhodin, Nils
Rådene Overbo Larsson, Johannes, far
(i Gudhems härad) Overbo Lundin, Carl Johansson, son
Skövde i staden Lundin August
Hasslums tå Sparf, Carl, far
Horsås Sparf, Gustaf, son
Sventorp Kling, Emanuel (se Kyrkefalla)
Kungsryd Larsson, Frans
Varola Svenstorp Johansson, Petter
Stenbacken Kling, Lars d. ä., med söner
ell. "Klingabacken"
Värsås Kivanäbben Hvass, And. Johansson
Kivanäbben Sandbäck, Lars And:son
I Norra Västergötland(Vadsbohärad)
Amnehärad . Torpa by Skagerberg, Johan
Berg Fallet Johansson, Joh:s d. y.
Enåsa Värslan, Skede Larsson, Johan
Finnerödja Nolmarken Nilsson, Johan
Obekant gård Skagerlind, L. O
Frösve Kling, Lars d. y.
Halna Angafallet Karlsson Mauritz
Hova Herrängen Engberg, Carl
Herrängen Engberg, Olof
Karlsborg i samhället Klingvall, far och son
Locketorp Kärret Kling, And. Petter
Lyrestad Sjötorp Okänt namn
Sjötorp Hvass, Ivar
Ransberg Kroppetorp Holm, Svante Andersson
Frekvens m. m. Av antalet bevarade exemplar att döma gjorde en stor del av allmogeurmakarna blott ett fåtal klockor, någon gång kanske blott en enda. Ja, flera av dem sysslade blott med lagningar. Andra åter gjorde väldigt många. Elias Apelqvist och hans söner i Byarum t. ex. gjorde tillsammans c:a 4.000 klockor. Och de spriddes lika mycket uppåt Västergötland som i Småland. Men i förhållande till den stora mängden är det ej så särskilt många som bevarats till våra dagar. Trots det gedigna utförandet har utslit- ningen varit enormt stor. Fodralsnickare En allmogeurmakare liksom en urmakare i allmänhet gjorde vanligen endast själva urverket till ett golv- eller väggur. Fodralet gjordes vanligen av särskilda snickare eller fodralmakare. De äldsta fodralen var vanligen raka med ett särskilt, något bre- dare överstycke (huv), smalare mellanstycke och en åter bredare underdel. De hade ofta vackert profilerade listverk och visade drag av barockstil. Allmogen kallade dessa klockor vanligen för manliga. Nära nog lika gamla är många av de svängda golvuren, som har rokokostil över sig. De äldsta och mera förnämliga av dessa är bukiga även framåt. Och särskilt i Kinds härad och i västra Småland var de vackert utskurna, särskilt underdelen, med sirliga akantusblad. Den runda huven har ofta en kronlik- nande eller urneliknande betäckning. De svängda golvuren kallades vanligen av all- mogen för kvinnliga klockor eller krinolinklockor. Mot slutet av 1700-talet och fram- på 1800-talet blev de förenklade och hade plan framsida. Senare kommer också en rakare, stympad konisk form, där huv, mellanstycke och underdel oftast går i ett. Någon gång kallas dessa för kjortelklockor. Under Karl- Johanstiden förekommer också andra former med pelare och pilastrar. Fodralen till klockorna från urmakarna i Byarum (Apelqvistarna och Engvallarna) m. fl. lär främst vara gjorda av snickare och bönder i den angränsande Åkers socken i söder. Och många av fodralen till verken från urmakarna i Mo och Västbo härader har gjorts av den framstående träsnidaren och konstnären Sven Nilsson Morin från Hyltan i Gnosjö socken eller av hans skola. Och fodralen till verken av urmakarna i Kinds härad har släktskap med Morins arbeten. Många av dessa är gjorda av snickare från 01sbo (Johannes Andersson) i södra Kind. Dessa senare kallas därför ofta öIsbo- klockor. Deviser och timlåtar Säkerligen är det ej många yrkesmän, som det blivit förunnat att sprida så mycken trevnad och glädje till såväl samtid som eftervärld som de gamla urmakarna. Det var naturligtvis både roligt och värdefullt att äga ett gott golvur, som mätte tiden synligt för hela familjen, då den var samlad särskilt under den långa vintertiden, då man föga eller inte alls såg något a v solens läge. Att urmakarna blev beundrade, avhållna och ofta nära nog ansedda som trollkarlar kan man lätt förstå. Traditionen förmäler flera gånger att en del var trollkunniga. De fick nog också många gånger mottaga beröm och beundran. Nog blev de ibland lite generade för detta. Det är en from devis man någon gång ser på en allmogeklocka, t. ex. på dem som gjordes av Olof Engberg i Herrängen, Hova: "Soli Deo Gloria", endast Gud skall ha äran. Andra deviser och tim1åtar kan vara mycket talande och smått lärofulla. Här följer några exempel: "Tiden flyr utan återvändo", "Tiden går, evigheten förestår", "Tiden flyr, Gud allena styr", "Si tiden går och klockan slår', "Jagh tänker uppå then gamb1a tijden På the förra åhr", "Hör klockan slår, si tiden går, än månd mitt timglas rinna, ack skick så, o Gud, tu må mig alltid redo finna", "Jag hörs men har ej liv, jag går men blir ej trött, jag vakar stundelig, när andra sova sött, jag täljer dag och natt, kungör när sol uppgår, jag andra lära vill, det jag ej själv förstår". Nils Andersson i Lekåsa har skrivit följande vers på ett av sina förnämliga väggur: "Hör klockan slår, se tiden går, och den ju måste lida. För kung och slav det finns en grav, där de som bröder vila". En liknande låt skall ha stått på ett konstur hos "Klo ck- Jakob" i Skärstads sno Och den Nils Andersson, som säkerligen är identisk med Nils Lund- berg i Sandhem, har 1780 följande devis på en av sina förnämsta klockor: "Vår tid är kort och hon går bort, låt oss det rätt besinna, at vi i dag må redo stå, ack fri från syndens dimba". Och på insidan av dörren till ett förnämt golvur av Lars Fä- gersten står följande tim1åt: "Sij Tiden Svinner, Hastelig Skyndar sig Döden så till dig, Med sann Bättring Lefnad, Tro och Hopp, så ändras wä1 Tin Wandrings Lopp". Och på tennbucklan till ett golvur av signaturen A L B 1781 läser man: "Hör lodet skrider, tiden lider". Men hur förnämliga de gamla golvuren än var och hur kära de än blev, så kom så småningom den tid, då många av dem stannade för alltid. Men då kunde de på ett annat sätt bli till en oanad fröjd för ett yngre släkte, nämligen som leksaker. Många äldre personer har berättat om detta. En äldre man på Falbygden Berättade, hur han och hans syskon lekte med det gamla urverket ute på fäbacken tills det flög i bitar. En oxe fick sedan en rostig drev-axel i sin klöv så illa, att man fick slakta ned honom. Men många golvur är ännu kvar och man vårdar dem med ömhet och kärlek som värdefulla släktklenoder, även om de ej mäter tiden längre. Det är numera sällan de är till salu. Och om så någon gång är förhållandet, kan de betinga priser på upptill och över ett par tusen kronor. Om man jämför vår tids priser med vad de gamla urma- karna fick, så är det stor skillnad även om man tar hänsyn till penningvärdets fall. Omkring år 1860 fick en duktig allmogeurmakare ej mer än högst 30 riksdaler för en klocka. Och ändå fick han arbeta med den under ett par månaders tid. Jakob Oberg, som dog 1881, räknade med att han skulle ha en tunna råg för en klocka. Det har varit intressant att studera auktionspriser på klockor i auktionsprotokoll från slutet av 1800-talet. Men i de flesta fall får man inget begrepp om vare sig ut- seende eller kondition. I de flesta fall står det bara "en klocka", och det kan betyda såväl fickur som golv- och väggur. Många gånger, ja kanske i de flesta fall, står det "en Moraklocka" om ett golvur, även då det är fråga om ett förnämt västgötaur. Man kan då i alla fall vara säker på att det är ett golvur och som regel ett med svängt fodral. Moraklockor i Västergötland Liksom i andra landskap är även Moraklockor mycket vanliga i Västergötland. De förekommer nära nog lika vanligt som västgötska och småländska allmogeklockor till- sammans. Men de är ej gjorda med samma omsorg som de senare. Såväl framställ- ningen som försäljningen av dalaklockorna var bättre organiserad. De kunde därför försäljas billigare. De kringresande masarna var också munviga, ja kanske värre än knallarna, och pläderade väl för sin vara. De väckte på marknader och annorstädes även stort uppseende genom sina originella folkdräkter och skinnpälsar och genom att de svängde och slog med klockverken, så att de klingade vackert. Vanligen åkte de omkring endast med verken. I Dalarna gjorde man även ett slags billiga, förenklade väggur, som man kallade Pjätåklockor. Aven i Västergötland gjorde en del allmoge urmakare förenklade, billigare dygnsur. De vanligaste av dessa var de s. k. Klingaklockorna, som gjordes av medlem- mar av den stora Klingasläkten, av Lars Kling d. ä. och hans många söner. Men snart kom den tid då ännu konkurrenskraftigare klockor skulle komma i mark- naden. Det var främmande ur, först å stad de s. k. Schwarzwalderuren men även billiga amerikanska klockor. Och snart var den självständiga västgötska framställ- l~ingen av klockor slut. Dess blomstringstid omfattar c:a 150 år eller senare hälften av 1700-talet och så gott som hela I800-talet.
Något om fickurens (byxsäcksurens) sällsynthet fordomsdags Om biskopen i Skara Jonas Magnii Wexionensis (1640-1651) berättar kyrkoherden Harald Ulleriius.i Ulricehamn, "att då han en gång var ute i stiftet på en visitation, blev adjunktens säng inflyttad i biskopens sovrum, på det att någon skulle vara tillstä- des i händelse av hastigt påkommen sjukdom. Biskopen hade i sina byxor lämnat sitt fickur (byxsäcksur), en den tiden ganska sällsynt lösörepersedel, som adjunkten aldrig sett. När nu denne vaknade om natten och fick höra pickandet, trodde han det förorsa- kades aven liten råtta, gick därför sakta till spisvrån, tog ett vedträd och slog till där han hörde pickandet. Biskopen vaknade vid slaget och frågade vad det var. Jo, svarade adjunkten, en liten mus hade. kommit i högvördige faderns byxor, där hon visst åt brödsmulor, men jag drap henne. O, du eländige, utbrast biskopen, nu har du klent mitt byxsäcksur". I slutet av 1700-talet blev det skattebelagt att bära fickur. Enligt mantalslängden för Fa:lköping av år 1794 bar följande personer fickur. Fickur av silver: borgmästaren och vice borgmästaren Warenberg, 6 av rådmännen, apotekaren och provisorn, 2 skol- mästare vid pedagogien, postmästaren samt 13 hantverkare och köpmän, tillsammans 26 stycken. Guldur bars av borgmästarinnan och av baronessan Fägerskjöld. - Är 1804, således 10 år senare, bar 43 stycken borgare silverur (10 av dessa samma som 1794) och 4 stycken bar guldur (ingen identisk med dem år 1794). Byskomakaren Jonas StOlt i Högsby skriver i sina förut omtalade minnen från 1820-talet: "Fickur funnos nog långt före min tid men icke bland allmogen. En rik bondson - -.: - ~ade likväl ett sådant. Herrarna buro fickur, och knallarna voro för- sedda därmed nästan allmänt. En av dom hade en klocka med springkapsel, som kos- tade 40 riksdaler. Tänk så dyr, då hon kostade två dränglöner! Men längre fram på 20-talet, så var det en patron, som hade till salu nya klockor, s. k. wardare av John Ward, urmakare i London omkr. år 1800. - - - Därtill en urkedja, vari hängdes en dyrbar urnyckel och annat övrigt. Det finge då vara en full- god dräng, om årslönen skulle räcka till sådant. - - - Flera fickur komma i han- deln, och de mera försigkomna tjänste drängarna försåga sig därmed. Sedan, tid efter annan, ha arbetslönerna stigit. Klockor ha kommit i mängd av alla möjliga fasoner, och nu bäras de av kvinnor och män, småpojkar och fattiggubbar." Detta senare var tydligen under senare delen av Stolts liv. Han dog 1883 vid 71 års ålder. (Fig. 20). Ett par anekdoter Om den geniale uppfinnaren, doktor Gustaf Dahlen född och uppväxt i StenstOrp, berättar 'folkhumorn följande histOria. Dahlen skulle i sin ungdom ha varit mycket morgonsömnig. Medan han ännu var kvar i hemmet gjorde han en anordning med väckaruret, så att detta tände lampan och spritköket och kokade kaffet, innan den ringde för väckning. Och för den händelse att han ändå inte skulle vakna, så sattes sängen i gungni~g och vältes till slut, så att han var tvungen att maka sig upp. 5) Gjort av allmogeurmakaren Johan Nilsson i Finnerödja (se denne!). 6) Om tornuret i Carolikyrkan skriver fabrikören och urmakaren Gustaf Hjelm en utförlig och intressant~rtikel i Borås Tidning d. 21 juni 1965. Kyrkan hade redan på 1600-talet haft ett tornur. Om en Sven Westberg i Odestugu, som levde i början av iSOO-talet och som här- stammade från en pipevällaresläkt från Västraby i Rogberga under ]önköpings ge- värsfaktori, berättas följande lilla historia. Han var så idog och energisk att han under skördetiden knappast unnade sig någon vila. På kvällarna hade han ingen ro att lägga sig för natten utan satte sig i spiselvrån och stödde med handen under huvudet. När han hade vilat så länge att han var färdig att falla i sömn och handen gled undan, var detta signal till upp dags. Och så var han strax i arbete igen. Åldriga tidsbenämningar Flera av dessa har varit brukliga i Västergötland och i västra Småland. I fjol= för- lidet år. Härom sistens = för någon tid sedan. I afse = i går afton. I jons = för en en stund sedan. Mycket tidigt var dygnet indelat i väkter (av vakt), dagen i 4 väkter och natten likaledes i 4 om vardera 3 timmar. Troligen är det väl först en sjömännens indelning av tiden och sedan en borgerlig, som i någon mån även spred sig till allmogen. Första dagväkten från kl 1/2 Still 1/2 8 var solaglaningen, dagningen, gryningen eller morgon. Och första delen av denna kallades upp dags. Det första lättare målet när man stigit upp var ottemål. Arbetstiden mellan ett par mål kallades vanligen bete eller på sina håll ökt. Sålunda talade man om morgonbetet. Andra dagväkten från kl 1/2 8 till 1/2 11 var förmiddagsvakten. I början av denna åts dagens första huvudmål, davramål eller dagvar. Ordet davramål förekommer redan i Snorres Edda och användes inom här avhandlade område (åtminstone i ]önköpings- trakten) så sent som vid senaste sekelskifte. Arbetstiden i denna väkt kallades förmid- dagsbetet. Tredje dagväkten från kl 1/2 11 till 1/2 2 var middagsväkten; under denna omkring kl 12 åts dagens andra huvudmål, middagen. Början av väktens 2:a halvdel vid kl 12 motsvarar bibelns 6:e timma, räknat från kl 6 f. m. Fjärde dagväkten från kl 1/2 2 till 1/2 5 var eftermiddagsväkten och motsvarande arbetstid eftermiddags betet. Början av väktens 2:a hälft vid kl 3 motsvarar bibelns 9:e timma och kallades under medeltiden non. Nu sjöng Skaradjäknarna timlåten "Hora nona sonuit" (=nionde timmen är slagen). Märk engelska afternoon, egentligen = efter nionde timman. Så kom de fyra nattväkterna. Första nattväkten från kl 1/2 5 till 1/2 8 e. m. Dess första hälft räknades vanligen till dagen. I början av denna åt man aftavar, en lättare mål- tid. Hela väkten eller främst dess senare hälft kallades solaglaninga, solnedgången, afton. Ordet solaglaninga förekommer i Västergötland ofta i rättegångshandlingar under hela nyare tiden. Andra nattväkten från kl 1/2 8 till 1/2 11 var kvällsväkten eller kort kvällen. Nu åt man kvällsmat eller nattvar, nattat, vanligen omkring kl 8. Tredje nattväkten, midnattstiden, från kl 1/2 11 till 112 2. Fjärde nattväkten eller ottan från kl 1/2 2 till 1/2 5 f. m. Första hälften av denna kal- lades ofta haneottan och den senare hälften svin- eller sen-ottan. På sommaren, då man började arbetet tidigt, åt man ottemålet eller ottevarden redan nu. Man sade t. ex. att tuppen gol in detta mål. Från Västbo härad i västra Småland har kyrkoherde Gaslander i slutet av 1700- talet antecknat följande vers: "Frukost är en öda, davar är dagsens föda, middag är landsens sed, får jag ej natt-or blir det därved." Ordförklaringar till denna: öda = slöseri; davar, dagvar = davramål; natt-or eller nattol = kvällsmat.
Jönköping Här uppräknas blott stadens alla 24 urmakare med någon korrigering enligt fram- komna fakta. Andersson, A. G.; Apelqvist, Elias (han bodde ej i Jönköping utan i Byarum och är därför upptagen bland allmogeurmakarna liksom hans söner, ehuru dessa flyttade till Jönköping); Apelqvist, Jonas Magnus (se under Elias); Apelqvist, Johan Peter (se under Elias); Barman, Johan; Barkman, Olof; Barkman, P.; Berndts, Hans; Björklund, Johan; Carlsson, E. Joh.; Ebbeltoft, Severin; Ekeblad, Elof; Forsman, Andreas; Harkins, Georg; Hedin, Lars Petri; Holmstedt, Joh. Peter; Lund, Joh. Johansson; Låcke (Locke) Gudmundus Persson; Nicolas sejermakare (1614); Regnell, G. A.; Rylander, N. Gustaf. (Troligen bosatta i Jönköping var även följande nyupptäckta urmakare: Strengberg, L. Ett golvur i Jönköpings museum, invent. nr 19299 med fodral av blandad typ, fyrkantig huv, i övrigt enkelt rokokosvängt. Det har ovanför sifferringen av tenn en sålunda signerad tennbuckla: "Nr 189, L. Strengberg, Johan Larsson, 1793" (fig. 32). Möjligen är denne L. Strengberg identisk med den Lars Strengberg, som om- talas av Sidenbladh såsom verksam omkr. år 1770, daterade ur 1769 och 1772. Möjli- gen är han också identisk med den pistol- och flintlåssmed Lars Strengberg, som enl. rulla 1753 var bosatt i Jönköping, var född 1700, var smålänning och blev mästare 1728 samt hade gesällen Johan Larsson Strengberg, f. 1732, troligen hans son, som blev gesäll 1750. .Ar detta riktigt, skulle således Strengberg ha varit 93 år när han gjorde klockan, vilket väl knappast är troligt. Vi måste därför säkerligen räkna med en yngre Lars Strengberg. Lars Strengberg (d. ä.) hade 1753 även en lärling Jonas Larsson, f. 1734, lärling 1750, helt säkert även denne en son. Enl. rulla 1763 var pistol- och flint- låssmeden Jonas Larsson Strengberg, f. 1734, smålänning, blev mästare 1759, bosatt i Jönköping. Han hade då lärlingen Lars Larsson, f. 1747, lärl. 1762. Man vill gissa på att denne är en yngre broder och således en Lars Strengberg (d. y.). .Ar det månne denne som gjort klockan i fråga? Men vem är då den andre urmakaren, Johan Larsson? Se även under initial signeringen r. LS! - Det fanns även i Sandhem ett par vapen- smeder Strengberg, men de var musquettbeslagare och bajonettsmeder. Rullorna 1743 och 1753 har en Nils Strengberg och rullorna 1753 och 1763 en Gustaf Strengberg. Någon Lars Strengberg är således ej känd här.)