Föraktfullt och likgiltighet     Förenen eder nu.htm
 När det gäller data och it-frågor så är nog detta den förhärskande inställning bland folk i allmänhet varför är det så kan man fråga sig? Att digitaliserings tekniken är det bästa som hänt under mitt liv är uppenbart, det är svårt att fatta dess kraft å storhet. Att spendera tid vid tangentbordet framför bildskärmen är en viktig del av min livsföring liksom att det finns en mobiltelefon eller digital kamera i fickan när man går ut.
Piratpartiet är mitt alternativ när det är dags att välja valsedel i september. Den digitala tekniken berör i stort sett alla frågor mer eller mindre som också leder till nya mänskliga beteenden som vissa fundamentalister har svårt att acceptera. 
Jag vill se ett Piratparti som en naturlig samlingsplats för dataanvändare där humanism och den mänskliga friheten kan frodas och att It-utvecklingen leder oss framåt enligt  Principprogram version 3.4 http://www.piratpartiet.se/principer. Arne Möller i Tidaholm vi sess.

Här har jag kopierat i hop Kloka ord skrivna av andra:    Internet_behöver_räddas Piratpartiet nyhetsgruppen Almedalen 2010-07-09.

Medias osynliggörande av Piratpartet.

Det är ju uppenbart att det ligger tunga politiska intressen bakom vad som släpps fram i de stora dagstidningarna i Sverige – ingen nyhet precis. Det betyder också att Svensson som inte engagerar sig på nätet och läser internationell nyhetsrapportering utan håller sig till sin lokaltidning  och Expressen eller sitt Aftonbladet också effektivt kan kontrolleras opinionsmässigt.

Enkelt sagt så mörkar svenska medier allt de kan om piratpartiet.
Trodde du verkligen att Sverige inte har censur? Kolla bara vilka som är ägarna av 90% av medierna.
För att finnas måste man synas, och syns man inte finns man inte. Plus det är valår, vilket gör att många personer får order om vad som får synas.
Sorgligt men sant, allt handlar om makt och pengar. Den som är girigast vinner.

Kunskap å kultur.  <<<<<<

Vi tycker kunskap är viktigt. Vi bejakar hur kunskap genom modern teknologi kan spridas, delas och förädlas sekundsnabbt och i en växande gemenskap på nätet. Vi anser att denna utveckling bromsas av en föråldrad immaterialrätt. Ett exempel på detta är att man i jakten på fildelare slår ner på och försöker kontrollera (genom filter och censur) delar av den teknologi som gör kunskapsutbytet möjligt. Därför vill vi ändra i till exempel upphovsrättslagstiftningen så icke-kommersiell spridning blir lagligt.

Vi älskar kultur. Vi ser det som att vi är på väg in i en kulturens guldålder. Distribution och medskapande i alla sorters kulturprodukter förenklas av den moderna teknologin. Det ger upphov till nya konstnärsskap och nya konstnärliga verk i alla möjliga och omöjliga genrer. Detta tycker vi bör bejakas. Vissa delar av upphovsrätten står i vägen för detta då den låser in kulturen i en gammal ekonomisk modell. Därför anser vi att lagstiftningen behöver moderniseras. Viktigast är att få stopp på den mer eller mindre slentrianmässiga utökningen av skyddstiderna.

Detta är för oss argument för att hjälpa The Pirate Bay. De är en viktig kunskaps- och kulturspridare, som är en viktig distributionsväg för nytänkande konstnärer. De har blivit utsatt för en juridisk häxprocess som inte står i rimlig proportion till det brott de anklagas för.

Till sist: Såvitt vi kan begripa är deras tjänst inte längre olaglig. När de dömdes i tingsrätten var det kombinationen av sökfunktion, tracker och hemsida som utgjorde brottet. Det är mycket tveksamt om en ren sökfunktion är olaglig. I så fall finns det många andra sidor som är olagliga. Nu vet vi att Andreas Ekström och andra TPB-hatare hävdar att det är attityden som uppvisas, att man inte respekterar upphovsmännen och deras företrädare som gör TPB till en särskilt subversiv verksamhet. Juridiskt är det ett synnerligen svagt argument. I Sverige får man ha åsikter och uttrycka dem.

Inlåsning av kultur och kunskap kommer att skapa ett system som till sist spricker. Att vi inte tillåter vidareutveckling och vidarebyggnad på innovationer kommer knappast bidra till samhällsnyttan, istället göder dagens system ett fåtal privilegierade företag och industrier, på bekostnad av alla andra. Upphovsrätten måste reformeras så att kultur och kunskap inte låses in och inte går att vidareutveckla och bygga vidare på förrän 70 år efter skaparens död. För helt ärligt, vem tjänar på att Michael Jacksons verk är upphovsrättsskyddade i 69 år till?

När Leif Pagrotsky ska presentera Socialdemokraternas kulturpolitik, väljer han att starta hos Voddler i Värtahamnen. Här har tekniken för hur film distribueras tagit ytterligare ett steg. Ett riktigt tekniksprång pågår, och nu behövs en kulturpolitik för digitalisering av kultursektorn, menar han.
<<<<<<

Voddler är en svensk uppfinning som medger att nästan hur mycket film som helst kan strömmas över kabelnätet till hushållen.

Det sker så billigt att reklam före visningarna räcker för att täcka kostnaderna, och på så vis blir visningarna avgiftsfria. Det tekniska nytänkandet måste också kulturpolitiken fånga upp, menar Leif Pagrotsky, som sätter digitaliseringen högst av sina vallöften.

I valrörelsen återinför han ett ord från Gunnar Strängs tid – ”syneförrättning”. Pagrotsky vill att alla kulturinstitutioner med statligt stöd varje år ska genomgå en sorts inspektion. Institutionerna ska få visa vilken ny teknik som finns, och hur mycket mer kultur än året innan de har lyckas sprida genom ny teknik.

–Det är ingen slump att sådant som Voddler och Spotify är från Sverige. Då är det en uppgift också för kulturpolitiken att driva på, säger Leif Pagrotsky.

Han vill att till exempel nationella scener som Dramaten ska sporras att visa sina pjäser digitalt på andra orter. Småbiografer ska kunna ta emot sådana digitala föreställningar eftersom Socialdemokraterna – precis som alliansen – vill införa ett statligt stöd för teknikskifte på biograferna. Dessutom vill Socialdemokraterna ha en digitaliseringskommission för att ta fram ännu fler idéer. Pagrotsky vill också ”värna upphovsrätten” genom att söka smidigare tillämpningar av den på nätet.

Jämfört med riksdagens mindre partier är Socialdemokraternas kulturpolitik inget tjockt skriftligt dokument. Socialdemokraterna tycks göra ungefär som Moderaterna – vinnlägga sig om så stor handlingsfrihet som möjligt genom att i ett relativt sent skede lyfta fram konkreta kulturfrågor. Klart är att Socialdemokraterna vill bygga om Nationalmuseum på ett mer visionärt vis än vad alliansen hittills föreslår. Partiet vill också återinföra fri entré för vuxna på fler museer. Man är emot alliansens beslut att gymnasiets estetiska ämne inte längre ska vara obligatoriskt, men bejakar samtidigt alliansens grundskolereform Skapande skola.

Ett viktigt socialdemokratiskt vallöfte gäller kulturskolan, där elever på sin fritid lär sig att spela instrument, dansa eller teckna.

–Vi har sett hur en del kommuner har höjt kulturskolans avgifter. Därför vill vi införa ett statligt stimulansbidrag till kommuner som vill göra något riktigt bra, men då ställer vi som villkor att de tar ut lägre avgift än genomsnittet, säger Leif Pagrotsky.

Hans förhoppning är att vallöftet ska rikta sökarljuset mot kommuner där kulturskolan håller på att bli för dyr.

Ett annat vallöfte behöver inte kosta stora pengar, men får ändå uppmärksamhet. Socialdemokraterna vill att nationella museisamlingar som inte visas ska kunna rekvireras av till exempel länsmuseer.

–Min princip är enkel. Samlingar ska inte i onödan ligga gömda där inga ögon kan se dem. Museer som vill visa ska ha förtur.

Vad gäller fler tillfälliga kulturjobb, brukar Socialdemokraterna föreslå det i dåliga tider. Men något vallöfte om draghjälp också genom särskilda a-kasseregler för kulturarbetare blir det inte. Leif Pagrotskys mer expansiva kulturpolitik öppnar dock för skattehöjningar.

Den som läser S-kongressens korta text ”Kultur i brytningstid” finner framför allt pragmatism. Här bejakas internationalism och amatörism såväl som ny teknik och sponsring.

Att den ideologiska basen ligger till vänster glimtar då och då till, och det gäller förstås även i de ännu kortare kulturtexterna i partiprogrammet från 2001. Bland annat skriver Socialdemokraterna att allas delaktighet i kulturen är särskilt viktig i en tid då växande kommersiell styrning av medier hotar att leda till tankens begränsning. <<<<<<

Därför ska Moderater rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet 2010

http://emil.isberg.eu/2010/07/04/darfor-ska-moderater-rosta-pa-piratpartiet-i-riksdagsvalet-2010/

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar.

Ansvar. Det där har tyvärr blivit ett allt grumligare begrepp på senare tid, ibland har det tom. gått så långt att folk tror att deras ansvar är att lyda sin chef, de måste påminnas om att frasen – Men jag lydde ju bara order.. – är den klassiska ursäkten för att slippa bära ansvar. Du Rick, skrev ju själv om två väldigt ansvarsfulla personer när du bloggade om dina två hjältar, de tog ansvar. Nu kanske ni tycker att jag driver från ämnet, men håll ut, min kurs är spikrak.

Det handlar också om rätt och fel. Är det rätt att lyda chefen? Inte alltid skulle nog de flesta säga. Men om jag då spetsar till saken och frågar: Är det rätt att lyda lagen? Här börjar en del vingla, låt oss då först räta ut den saken med följande frågeställning:

Kan politiker göra fel? Givetvis kan det bli fel ibland, politiker är bara människor som ibland gör fel. Ytterst är det därför lagar ändras ibland, det bidde fel, även om politikerna själva sällan erkänner det. Lagarna stiftas i ett syfte, i regel ett mycket gott syfte, om än missriktat ibland. Men om det rätta då är att vara laglydig, då måste det alltså innebära att det inte bara är rätt att göra det som gagnar syftet, tex. att skydda staten eller medborgarna, utan också att det skulle vara lika rätt att utföra handlingar som skadar staten eller dess medborgare..

Rick, du har också skrivit om Isabella Lund och dragit paraleller till de homosexuellas situation för 80 år sedan i din keynote Effektiv brottsbekämpning eller demokrati? Där om någonstans visar du också vad som i grunden raseras med övervakning utan brottsmisstanke, ingen av dem hade vågat någonting om de visste att de var övervakade. De hade agerat så grått och “medelsvensson” de någonsin kunnat, bara gjort vad de förväntats göra, inget annat utåt sett.

Vi har alla mött henne, eller hört talas om henne. Kassörskan i matvaruaffären som begär legitimation av en pensionär som köper en folköl tillsammans med basvarorna. Ett typexempel på oansvar, hon törs inte ens ta det uppenbara bedömningsansvaret och lyder bara order, det värsta är att hon för att rationalisera det för sig själv intalar sig att hon gör det för att värna sitt jobb. Hon fattar ju att pensionären är över 18 och hon både skäms och rodnar när hon begär leg, därför kickar rationaliserandet in av rädsla för att chefen skulle komma på henne att inte begära legitimation. Är butiken dessutom övervakad så att chefen kan se henne i kassan så ökar troligheten för scenariot än mer, men om hon visste att hon inte skulle bli påkommen, då skulle hon våga ta ansvaret och konstatera det uppenbara.  <<<<<<

Vi kan också se det i argumentationen hos de som förespråkar kameraövervakning. De inser att en kamera rent fysiskt inte kan ingripa och då kommer argumentet om att kameran förändrar beteenden, i detta har de helt rätt och däri ligger också kränkningen av mig som hederlig person. När vi vet att vi är övervakade gör vi normalt inte saker som drar på oss uppmärksamhet. Mer än 99% av alla människor är hederliga, därför har kameran motsvarande påverkan på hederligt folk respektive brottslingarna. De hederliga blir inte mer hederliga av en kamera, de blir bara mer grå.

Vi ser också ibland hur höga “potentater” ropar efter regler att följa, någon generaldirektör eller liknande som ber politikerna om regler att följa. Vad de ber om egentligen är att slippa ansvar och bara behöva följa protokoll, alltså ofta ett uppvisande av oansvar. För 20 år sedan kallade vi dem för “apparatniks” när de fanns i öst. Detta oansvar och inställsamma lydighet där alla bara lyder order leder helt logiskt till den mest extrema toppstyrning man kan tänka sig, det var därför som redan Platon kallade den lydiga typen för den tyranniska, inte för att de önskade tyranneri, utan för att beteendet leder till det, extrem toppstyrning. Vi känner alla igen typen och det är en egenskap vi alla bär på i olika omfattning – man biter inte den hand som föder en – vi skiter inte där vi äter – och liknande talesätt. Framförallt känner vi alla igen typen som slickar uppåt och sparkar nedåt, karriärister som egentligen är fullkomligt livsfarligt förödande för vilken organisation som som helst eftersom de är så otroligt lättkontrollerade marionetter av dem som har makt över vad de vill åt, karriären.

Men, det stannar inte heller där. Vi blir lydigare och “skötsammare” när vi övervakas, men en organisation, eller än mer ett samhälle blir också allt mer handlingsförlamat i takt med lydigheten. Folk lyder, de tar inte ansvar utifrån egna slutsatser och tänkande, men för det oväntade finns inga färdiga protokoll eller order.. Sveriges agerande vid tsunamikatastrofen är ett klockrent exempel. Alla ansvariga som förstod vad som hände, visste vilka resurser de hade, insåg vad de kunde göra osv. gjorde ingenting.. Så såg det ut genom precis hela hierarkin, ända upp till den i detta fall de facto (ofrivillige?) diktatorn som var på teater. Ett tag verkade fritidsresors Lottie Knutsson mer handlingskraftig än hela landet sammantaget. Inga hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända vid ett felbeslut var att ett Hercules-plan hade fått vända hem och ödslat lite bränsle och personaltid i onödan.

Sådana här apparatniks har det helt naturligt svårt med konceptet kring oskyldighetspresumtion och skapar en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Så uppkommer statens paranoia och rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen. En spiral där ansvarslös lydighet premieras och ansvariga ropar efter protokoll för att slippa ta ansvar.

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar, försöker leva sitt liv under radarn. Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett sunt system känner man förtoende att kunna göra så. “Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, som övervakad känner man inte förtroende, snarare misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande.  <<<<<<

Jag hävdar att det framförallt var den effektiva brottsbekämpningen och paranoida misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte dess politiska system. Detta eftersom samma sak hade skett i ett helt annat politiskt system med samma paranoia och auktoritäritet. De hade exakt alla grundläggande resurser, de hade även kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, de sköt upp satelliter närmast på löpande band, de byggde kärnkraftverk mycket tidigt, hade allsköns spetsteknologi inom sjukvården, kunde operera ögon med laser redan på 70-talet och de producerade vapen och flygplan av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, order som bara behövde lydas, men i det lilla var de fullkomligt oförmögna och kunde inte fixa drägliga förhållanden i vardagen, eftersom vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, det var en social fjäder i hatten att kunna fuska till sig bidrag eller på andra sätt lura staten (givetvis), men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett. Det är denna utveckling vi slår in på när vi kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat.  <<<<<<

Vad är det viktigaste i Moderaternas kulturpolitiska ideologi?

– Att värna kvalitet, och se att kulturen i mångt och mycket kan stå på egna ben. Där kommer entreprenörskap in. Grunden för allt detta är barns och ungas rätt till kultur. Där grundläggs en nyfikenhet och lust till kultur. I alla regleringsbrev till våra myndigheter, och i Kulturrådets bidragsgivning, betonar vi barn och unga.

Vad ger M som inte andra allianspartier ger?

– Vi betonar entreprenörskap mer, och barns- och ungas rätt till kultur. Men de andra har hakat på, det är inga motsättningar. En annan sak är kulturarvets betydelse, samt volontärskap som jag alltmer talar om.

Är du inte rädd för att kvaliteten urholkas när kulturpolitiken regionaliseras?

– Nej. Storstädernas syn är ofta nedlåtande på det kulturengagemang som finns lokalt. Och det är inte så att staten abdikerar, utan en dialog ska föras mellan regionerna och Statens kulturråd utifrån de kulturpolitiska målen. Där är snarare kvaliteten mer betonad nu än tidigare.

Vad står M för som övriga har bromsat? <<<<<<

– Jag har inte sett något motstånd hos övriga Allianspartier. Även i opposition hade vi borgerliga partier ständiga möten. Vi har mycket gemensamt. Det finns ingen konflikt, och vi bromsar inte varandra. När vi ville satsa på hembygdsgårdar var det t ex lätt att få stöd av Centern. Den enda fråga som jag inte har nappat på är förslaget om litteratur-kanon (FP).

Vad är det största du genomfört under mandatperioden?

– Satsningen på barn och unga. Det är vår reform. Eleverna får kultur, lärarna kompetensutveckling och kulturskaparna jobb. Alla blir vinnare när Skapande skola drar igång processer på flera plan i skolan och närområdet. Skolorna har fått jobba med handlingsplaner – som de egentligen borde haft – där de har fått kontakter med lokala kulturverksamheter som de förut inte samarbetat med. Skapande skola har vi fört med oss. Det fanns inte förut, för detta är permanent och integrerat i skolan, säger Lena Adelsohn Liljeroth som också lägger till att hon är särskilt stolt över att hon kunnat öka kulturens tillgänglighet för syn- och hörselskadade.

Är du nöjd med reformutrymmet 153 miljoner kronor på fyra år?

– Ingen skulle säga nej till mer, men pengar kommer inte från himlen utan från skattebetalarna. Det är bättre att ihop med andra departement arbeta för mer kultur. Det kan vara kultur i vården, biståndsarbetet, miljöpolitiken…

Oppositionen invänder att kulturskolorna har haft det svårare…

Kulturskolan är kommunal självbestämmanderätt. Samtidigt är kultur- eller musikskolan som den hette förut - stadd i förändring. Jag tror inte att man kan se skillnad mellan rött och blått styrda kommuner i hur mycket som satsas på kultur i kommunerna, däremot varierar säkert prioriteringarna. Ser man just på det svenska musikundret så har studieförbunden betytt minst lika mycket som musikskolorna, det glömmer man ibland bort.

Kritiker säger att M:s kulturpolitik reducerats till att hantera kulturutredningen...

– Vill man göra förändring måste man ha utredningar. Våra utredningar, har vitaliserat t ex på musei- och filmområdet. Det som kommer, förutom regionaliseringen, är Kulturbryggan – många oroade sig när Löntagarfondspengarna i Framtidens kultur tog slut – samt den nya Analysmyndigheten. Jag tror att det otroligt viktigt att statistiken separeras från Kulturrådet. Ofta när vi får statistik på kulturvanor visas bara det offentligt finansierade, det civilt eller kommersiellt organiserade visas inte och bilden är därför inte heltäckande.

Har kulturen egenvärde?

Ja, det är klart. Den är det kitt som håller samman. Det har vi sett inte minst i konflikter. Då är det kulturen som man ger sig på, det är så man krossar människors motstånd – böcker bränns, man sticker kyrkor och teatrar i brand, raserar minnesmonument… Kultur har ett absolut egenvärde. Sedan ligger kulturen ofta i framkant och har ofta provocerat makten. Det innebär inte att den inte får kritiseras eller att den inte kan vara ytlig.

Nu är du på Operan... <<<<<<

– Även det här är en konstform som hela tiden utvecklas. Jag var på Dead man walking på Köpenhamnsoperan, där man baserat föreställningen på en verklig händelse. Att opera är en gammal konstform hindrar inte aktuella ämnen.

Ert senaste handlingsprogram för den fria kulturen framhåller en kundrelation, att även de som tar del av upplevelserna, publiken, avgör vilka kulturutryck som i längden är livskraftiga…

– En tredjedel av kulturen är offentligt finansierad, medan huvuddelen av kulturen i någon mening är efterfrågestyrd. Vi själva väljer ju vad vi vill lägga egna pengar på, t ex genom köp av en skulptur eller ett operaabonnemang.

Ser du en problematik i att "nyttig konst" får en prioritet när ni vill få ut kulturen i nya samhällssektorer?

– Nej, konstnärerna själva har sin absoluta integritet. Genom tiden har det alltid funnits beställningsverk. Det handlar om hur uppdrag utformas.

Ni menar att Kulturen ska få dragkraft från andra samhällssektorer...

– Ja, och jag ser också att kulturen kan spela en mycket större roll i vården. Men det handlar kanske mer om att själv sjunga eller spela teater. Kultur kan också kopplas till turism. Turismen har inte haft kontakt med kulturvärlden på samma sätt som med t ex Idrotten.

Hur ser du på den samla kulturen som inte hittar ut?

– Det är den som ofta får offentligt stöd. Det kan handla om elektroakustisk musik. Det kan vara en konstart som ännu inte nått sin publik eller viss litteratur, t ex lyrik som ska finnas. Värdet behöver inte alltid mätas, och det kan också få effekter långt senare. Det måste finnas möjligheter för experiment.

Ni vill ha in entreprenörskap i konstutbildningarna...

– Det finns mycket kvar att göra. Man ska lära sig att se möjligheter, samverka med andra, bli bättre på kontakter, kunna lite bokföring och undvika att bli lurad när man skriver kontrakt. Det handlar inte bara om att bli en bra företagare. Jag skulle gärna se att detta genomförs snabbare än hittills, detta trycker M mer på (än FP). Entreprenörskap finns i dag till och med för barn i förskolor, även om det är ett sidospår.

Ni har talat om vikten av att underlätta kultursponsring, men bl a i finansdepartementet fruktar tjänstemän att det kan öppna för skatteflykt.

– Vi har partistämmobeslut om att underlätta för sponsring. Vi hade med oss frågan sedan förra valet. Jag har respekt för att delar av finansdepartementet ser komplikationen. Vi har hittills valt att ta bort förmögenhetsskatten, och det har ändå gått framåt.

Är det ett vallöfte att driva avdrag för sponsring?

– Jag tycker personligen att detta är en viktig fråga, men det finns från andra håll tvekan om ändringar i inkomstskattelagen. För mig handlar sponsring också om att få ambassadörer som faktiskt talar om den verksamhet man väljer att sponsra. Nu för vi diskussioner med Volontärbyrån som ska utarbeta ett koncept för en del av våra kulturinstitutioner för att de ska kunna arbeta mer med volontärer för att sprida kunskap om institutionens verksamhet. Man kan arbeta på flera sätt. Att hitta en ny publik är ett väl så viktigt syfte med sponsring som pengar. Att utveckla volontärskap tror jag är otroligt viktigt.

Hur ser du på SVT och SR, alltså public service? <<<<<<

– Vi har bytt fot där ja. Public service var länge det enda som fick finnas. Andra fick inte sända. Det var förbjudet med närradio och privata radio- och tv-sändningar. Stenbeck bröt monopolet, för tekniken gjorde det möjligt att sända från London. Sedan dess har vi fått ett gigantiskt utbud av nischade kanaler. Jag tror att public service har ett absolut speciellt uppdrag. Det är smalare nu än tidigare, för det finns många andra som står för underhållningsdelen. Det behöver inte public service göra. Det är därför jag tycker att det stärkta kulturuppdraget är bra.

– Vi har format en ny public service-politik genom propositionen i höstas, och den ska inte rivas upp. Nu ska den verka. Det fanns en diskussion bland annat ifrån utredaren att lägga in underhållning som ett kärnuppdrag, men det sa jag nej till. Det tycker jag absolut inte behövs, för det är ingen brist på underhållning i tv. Däremot behövs mer tydligt uppdrag för kultur, samhällsbevakning, utrikesbevakning och att program för barn- och unga värnas som i dag.

Ska public service få mer pengar?

– Nej. De har ju 6,7 miljarder…

Ska de få mindre?

– Nej, anslaget är kopplat till vad människor faktiskt betalar i radio- och tv-licens, och nu betalar fler, så det blir ingen höjning de kommande åren. Mitt parti tycker att det ska vara statlig public service, så att licensen slopas och finansieringen sker över statsbudgeten. I just den här frågan tycker vi alltså annorlunda än övriga alliansen.

Skillnaderna i kulturpoletiken.<<<<<<

måndag 5 juli 2010

Skillnaderna i kulturpolitiken

 

 

Kulturen ska bli en valfråga!

Det säger alla med intresse för frågan varje valrörelse. Och sen blir det tyst. Varför?

För att bägge sidor mestadels administrerar kulturpolitik, menar jag. Nya djärva mål saknas. Jag kommer ihåg förra årets kulturdebatt under Almedalsveckan. De blå sa ungefär "vi satsar på barnen genom Skapande skola". Oppositionen sa "vi satsar ännu mer på barnen, men inte genom Skapande skola". Ingen större konflikt att debattera, eller hur? (Numera finns den inte alls. Skapande skola är ok rakt över, typ) Inte ens upphovsrätten/illegal nedladdning - som faktiskt debatterades för några år sedan -blev en kulturpolitisk fråga, utan bara en fråga om integritet för internetanvändaren.

Svenska Dagbladet försöker nu åtminstone ge varje parti en chans att profilera sig på det kulturpolitiska området. I en inledande artikel säger man att om kulturpolitiken ska debatteras, så borde alliansregeringen skicka fram Folkpartiet. Det stämmer. Fp har flera tydliga profiler på det kulturpolitiska området. I Stockholms kulturborgarråds Madeleine Sjöstedts blogg debatteras det friskt. Man kan tycka olika om vad som sägs och görs, men det står inte still. Nu har Jasenko Selimovic anslutit och driver krav på kvalitet stenhårt. Gruppledaren i kulturutskottet Christer Nylander är tredje parten i FPs kulturtrojka. Och - den enda kulturpolitiska ballongen som fick någon form av lyftkraft förra valrörelsen var Cecilia Wikströms (numera EU-parlamentet) lansering av en litteratur-kanon.
<<<<<<
Först ut i Svenska Dagbladets serie är Lena Adelsson Liljeroth och Leif Pagrotsky. Jag sympatiserar starkt med att Lena Adelsson jobbar med tillgängligheten till kulturen för personer med syn eller hörselnedsättning. Det nämns inte i intervjuerna, men i Almedalsutfrågningen igår gav hon besked om att det ev utrymme för nya insatser som kan uppstå för kulturen nästa år går till (förutom lösning på pensionsproblem) tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Vackert så, säger jag, och hoppas på ett rejält tillskott vid alliansseger.

Men om jag ska klistra var sitt ord vid deras Svenskan-intervjuer, så är det Pagrotsky som får "tillgänglighet" (dock ej i funktionshinderbetydelse). Adelsson får "entrepenörskap" som rubrik på sin. Pagrotsky pratar om att föra ut kultur till hela landet digitalt, så att fler får se. Att länsmuseerna ska kunna låna från de nationella, så fler får se. Att inträdena till museerna ska bort, så fler har råd att se.

Intervjun med Adelsson uppfattar jag mer som ett samtal om den ekonomiska administrationen av kulturen. Där kulturarbetarens (nya?) roll som entrepenör betonas. Och som Reinfeldt följde upp i sitt allmänintresse/särintresse-tal i Almedalen. I sitt exempel på att nämna särintressen gav Reinfeldt fem exempelord: företagare, pensionär, sjuksköterska, kulturarbetare och arbetslös. Sen byggde han sammanhang av dessa ord. Enligt Reinfeldt så är skräckmodellen typ att regeringen tvingar företagaren att bli pensionär, då får vi inte råd med sjuksköterskan för alla pengarna går till bidrag till arbetslösa kulturarbetare. Be Reinfeldts talskrivare att peka på ett negativt särintresse och han väljer en arbetslös kulturarbetare. (Se talet här)

Här finns ju trots allt en skillnad i vad man väljer att tala om, även om det inte finns någon större konflikt runt de olika ställningstagandena. Vem tycker att kvalitet inte ska betyda nåt? Att det ska bli svårare att ta del av kultur? Att kulturen behöver färre entrepenörer?

Själv hoppas jag att någon väljer att ta upp demokratibegreppet i den kulturpolitiska debatten. Frågan om vilkas röster som får höras. Om hur vi motverkar att den informations och upplevelsemängd som dränker oss varje dag mest innehåller köp-uppmaningar, blir allt mer likriktad ju större konkurrensen blir och vars placering styrs av hur mycket pengar platsen kostar.

Men även ur ett ekonomistyrningsperspektiv borde kulturpolitiken ha en större roll. Sverige är bland de ledande i världen när det gäller utvecklingen för de kreativa näringarna. Här finns framtidens sysselsättning och konsumtion. En generös och öppensinnad kulturpolitik bygger grund för kreativa och konstnärliga människor. Några av dom har antagligen gått på A-kassa någon gång i livet. Imorgon försörjer de Sverige med framtidstro och sysselsättning.

 

Upplagd av Kjell Stjernholm kl. 13.30   <<<<<<

Etiketter: kultur

Därför ska Vänsterpartister rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet 2010

Därför ska Vänsterpartister rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet 2010